Ingen hjälpte mig möta livet

Nästan varje dag tar jag en långpromenad som vanligtvis går förbi stadionområdet och sedan runt Pildammsparken i Malmö. På hemvägen brukar jag så gott som alltid ta en liten genväg som passerar universitetssjukhusets södra delar. I denna del av sjukhuset finns barn- och ungdomspsykiatriska kliniken och jag passerar alltid huvudentrén till avdelningen.

Ofta när jag tittar in genom entrédörrarna känner jag en underlig dragningskraft som helt ologiskt säger mig att där inne hör jag hemma. Känslan påminner om när jag som barn hade varit ute och lekt i vinterkylan och när jag på hemvägen bara hade ett 50-tal meter kvar till värmen i bostaden. Ju närmre ytterdörren jag kom desto starkare blev längtan till tryggheten som jag visste fanns därinne.

Sedan förra sommaren har känslan blivit starkare varje gång jag passerar området och när jag för några veckor sedan tog min vanliga väg genom sjukhusområdet, hände en sak som verkligen satte igång tankeverksamheten. När jag var några meter från huvudentrén öppnades dörren och en pojke i 11-årsåldern kom ut. Han var ganska lång och hade mellanblont hår som var lite för långt, i alla fall enligt dagens mode. När jag var några meter från honom tittade han upp och våra blickar möttes under en kort sekund. Under min livstid har jag sett så mycket sorg och smärta både genom mina egna och andras ögon. De ögon som nu mötte mig kände jag så väl igen och de kunde lika bra ha varit mina egna. Pojken mötte min blick för att sedan snabbt titta ner i marken och jag kunde urskilja både rädsla, förlägenhet och skamkänslor i hans kroppsspråk. Jag passerade honom så nära att jag skulle ha kunnat röra vid honom och fortsatte sedan över vändplanen upp mot rehabiliteringskliniken. Efter ett 50-tal meter vände jag mig för att se om han var kvar men han hade redan hunnit försvinna.

Händelsen fick mig att börja fundera på min egen situation och på det som hände mig när jag var barn. Frågor och funderingar började ta form i mitt huvud och till slut så fanns den där, frågan som aldrig skulle kunna få ett svar.

Hur hade mitt liv sett ut om jag fått hjälp att möta livet?

När jag ser tillbaks på mitt liv och försöker analysera min psykologi så är det många personliga egenskaper som kan ha sin orsak i mina barndomsupplevelser. Det mest radikala är att jag egentligen inte litar på någon vuxen människa. Den egenskapen har obönhörligen följt mig sedan jag var 11 år och har inte minskat i styrka sedan dess. Ur denna egenskap kommer också mitt förakt för människor jag inte känner. Jag är oerhört snabb att ha förutfattade meningar om människor jag möter och i grunden ligger nog en kvarstående rädsla för det som är främmande och okänt. Jag har mycket svårt för alla typer av relationer och när någon kommer mig nära blir jag livrädd och nästan panikslagen. Jag känner att jag måste ha full kontroll över situationen och tappar jag kontrollen så tappar jag också fotfästet i livet.

Jag trivs bäst att vara ensam med mig själv och mina sociala behov tillfredsställs av korta men regelbundna kontakter med de få vänner jag har.

Det som hände när jag var 11 år har satt djupa spår som aldrig kommer att försvinna. Att som barn bli utsatt på ett förnedrande och våldsamt sätt är en sak, men att som barn bli utsatt för hot både mot mig själv och mot min familj, är kanske det som har satt de djupaste spåren. På hösten under mitt 11:e levnadsår hände något radikalt med min personlighet och det följde mig också in i vuxenvärlden.

Jag kom ihåg när jag utnyttjad och gråtande satt uppkrupen där i den mörka scoutlyans hörn, att jag lovade mig själv att aldrig bli vuxen och att aldrig lita på någon vuxen människa. På något konstigt sätt lyckades jag hålla löftet och en del av min personlighet frös fast den där dystra mörka hösten i slutet av 60-talet. Nu förtiden måste jag ibland påminna mig själv att jag faktiskt är en vuxen man på snart femtio år och inte en oskuldsfull pojke som har kvar både sin livsglädje och framtidstro.

Jag vet att min framtid kommer att se ut på samma sätt som min historia. Jag har accepterat det som hände och att jag inte kan få det ogjort. Jag har accepterat min komplexa psykologi och mitt nyckfulla sätt. Jag har accepterat att jag inte kan leva i någon tät relation. Jag har accepterat min självvalda ensamhet. Jag har accepterat mina fobier och smärtan som följer varje steg jag tar.

Jag har till och med accepterat den 11-åring som fortfarande lever inom mig och ibland kan jag faktiskt känna att han nu hjälper mig att överleva. Frågan finns dock kvar och känns ibland som en kvarnsten runt halsen. Hur hade mitt liv sett ut om jag fått hjälp att möta livet?

Följ bok- och musikprojektet Ängeln på www.angeln.se

Av Thor-Björn Bergman 15 jun 2005 18:05