Jag gav igen för mobbingen och kom i fosterfamilj

Vi är ofta lite stolta.
Lite privata.
Att visa vad man känner, att öppna sig och visa vem man är.
Det är visst farligt det.
Och kanske riskera att bli älskad för den man verkligen är.
Tänk så naket.

Då är det bättre att bli kändis.

Stå på en scen.
Sminkad.
Stylad.
Coachad.

Som jag.
Och visa sig i TV ett antal gånger,
I ett program som klipper ihop en vecka till 35 sekunder.
Ha.
Då får ni en perfekt bild av mig.

Nej.
Men jag trivs där.
På en scen.

Och oavsett vad folk tror.
Det viktigaste i livet är väl trots allt att vi är oss själva?
Att vi följer vårt hjärta.
Gör det som känns rätt.
Och väljer det vi vill.
Så vi inte bara följer med.
För att det ska vara så...

Så vem är Paul Lötberg då?

Jag har en sambo, Natalie 18. En dotter, Alicia 1 år. Och sex syskon, Robert, 24. Dana, 19. Gina, 17. Timmi, 11. Kevin 5. William 3. Vi växte upp ganska standard, tills allt splittrades och vi fick sämre ställt. Mina systrar hos mamma, jag och min bror hos pappa. Och som 11-åring flyttades jag p.g.a olika anledningar till mamma i Katrineholm, genom ett beslut från socialnämnden.

Där började jag femman, kom inte överens med egentligen någon och var en ensamvarg. Till 9:e klass. Jag blev trött på mobbing och bytte helt enkelt stil. Och gav igen till varenda människa som gjort mig något ont. Så jag placerades i fosterfamilj. En fosterfamilj som måste vara sveriges strängaste. Jag fick knappt umgås med min familj och dåvarande flickvän. Och husreglerna går knappt att prata om. Så 15 år gammal gick jag till min socialsekreterares chef och berättar om situationen. Hon höll med mig om att jag inte kunde bo under de förhållanderna och lät mig flytta in i en stödlägenhet för ungdomar. Där bodde jag tills jag vart 18, och flyttade då till en oberoende lägenhet. Jag skaffade jobb som PERSONLIG ASSISTENT till en 82:ig blind man, och började också jobba som ledsagare till en förståndshandikappad ungdom. Och med det jobbade jag till ett underbart besked kom till min värld. Ett barn skulle födas. Och hon skulle bli min dotter.

Alicia.

Ingenting har någonsin varit så starkt. Så ärligt. Och så lätt att känna. Och visa. Som kärleken till min dotter. Hon är det absolut bästa jag har.

Och skulle det inte vara för min underbara Natalie. Som är världens goaste, och ordningssamaste, och vackraste sambo. Så skulle inte hon, eller vår vackra familj finnas.
Så tack älskling för att du finns.

För att skriva någonting om TV-programmet Idol2004:

Jag har alltid trott på mig själv. Annars hade jag inte klarat av många saker som jag kämpat mig egenom i mitt liv.
Man måste tro på sig själv. Jag har alltid känt att det finns någonting i mig, som jag vill visa. Och som är värt att visa.
Och jag älskar ju att sjunga, och stå på scenen. Jag har så mycket att ge, så mycket jag vill säga. Jag kommer aldrig någonsin ge upp. Jag ska släppa en skiva. Väldigt snart. Och så är det bara.

Och till alla fans som skrivit, mailat, besökt och blivit medlemmar på min hemsida. Och som har följt mig både i, och efter Idol 2004: Ni har bevisat för mig än en gång. De viktigaste orden som finns, för mig.

"Om man tror att man kan.
Och aldrig ger upp.
Så kan man."


Besök gärna min Lunarstorm: Happy_tears
Eller min hemsida: www.Paullotberg.se
Maila mig på PaulPaullotberg.se

Av Paul Lötberg 27 nov 2004 13:40