Catrine da Costas huvud förföljer mig

Under pingsthelgen 1984 försvann Catrine Da Costa. Någon bragte henne om livet, hon styckades och man fann hennes kvarlevor i plastsäckar en bit från Karolinska sjukhuset i Stockholm. Ute är det vår och snart pingst igen. Då kommer det att vara den 20 pingsthelgen som går utan att Catrine finns och allt fortsätter som vanligt.

Man hittade aldrig hennes huvud.

Försommaren 1984 var jag lite drygt två år. Jag minns förstås inget av upptäckten av Catrines kroppsdelar. Ändå klingar vissa ord obehagligt bekant i mig. Processen med att försöka finna de skyldiga, åtala dem och efterspelet till detta fortsatte ändå in på 90-talet.

-svarta sopsäckar-obducenten-allmänläkaren-prostituerad-jan guillou-tomteboken-Jovan Rajs-strypning-

I början av 90-talet gick jag på lågstadiet. Obducenten och allmänläkaren fick slutgiltigen sina legitimationer indragna och nya ord ekade på nyheterna istället. Ulf Dinkelspiel och krispaket, kanske.

Under en period bodde jag i Göteborg där jag ofta planlöst strövade omkring och handlade småsaker. I en bokaffär i Nordstan hittade jag "Catrine och rättvisan". OBDUCENTEN, sa min hjärna. Jag tog försiktigt i boken. Jag bar hem den och gömde den i bokhyllan i ett par år.

Någonstans där ute finns hennes huvud.

Nu ligger pocketen i bokhyllan igen. Jag har lagt den så att den inte ska synas ifrån någon vinkel. Det hjälper inte, varje gång jag sneglar ditåt ropar min hjärna SADISTISK NEKROFILI.

Jag talade länge med min far efter att jag till slut läst den där boken. Han berättade att han träffade obducenten under sin läkarutbilding och på så sätt fick se honom i arbete. Min far glömde aldrig vad han fick se. Vidare fick jag höra att min bror vid ung ålder listade ut obducentens namn långt innan pappa gjorde det. Namnet sätter sig i magen på mig och jag hör hur bekant det låter. Jag har slagit upp det i en gammal läkarmatrikel. Han har verkligen funnits. TOMTEBOKEN tänker jag och ser trädgårdstomten i "Amelie från Montmartre" framför mig.Tomtar har alltid fått mig att känna mig illa till mods.

Var kan de ha gjort av hennes huvud?

För det mesta går dagarna förbi som förut. Men när som helst kommer det, jag nästan ser det, vet det, att hennes huvud ligger i min säng, på balkongen, i sopcontainern. I badkaret.

22 år har jag blivit, Catrine skulle ha varit medelålders. Till hösten ska jag läsa en kurs i juridik. Catrine däremot fick alddrig någon rättvisa. Och någonstans i Sverige finns en flicka, i min ålder ungefär, som fick bevittna styckningen. Jag tänker på henne ofta. Jag undrar hur hon har det.

Jag undrar om de någonsin hittar huvudet eller om jag kommer att bli tvungen att fortsätta hitta det, i ett, i ett.

Av Anna Svensson 03 maj 2004 10:56