En helt vanlig lördagkväll

Jag och min pojkvän ska på bio. Vi är barnlediga och ska se en skräckfilm. Men skräckfilmen som utspelar sig på spårvagnen under några minuter är så smärtsam för mig att jag inte är säker på om jag ska orka gå på bio längre.

Det börjar på spårvagnshållplatsen. Jag lägger märke till en familj bestående av en mamma, en vuxen man och två små tjejer i nio och sex årsåldern ungefär. Mannen är full och skämtar och skrattar. Vi stiger på spårvagnen och hamnar bakom dem. Ganska snart märker jag att något inte står rätt till, jag ser in i barnens ögon och ser något som jag själv känner igen. Oroliga små blå ögon tittar först på mamman sedan på mannen vet inte om det var pappan Känner igen oron, känner igen den panik som stiger upp i de annars så glada ögonen. Mamman säger, "Nej, så kan du inte göra här, inte framför barnen!" hon syftar på att mannen inte får dricka sin öl på spårvagnen Mannen säger, "Varför inte?", och busar samtidigt med den minsta flickan för att visa att han minsann är en bra förebild, han är ju jätterolig ju...

Mamman börjar gräla med mannen och flickorna säger till mannen att den där får du dricka när vi kommer fram. Mannen surnar till och den minsta tjejen håller för munnen på mamman och mannen så att de ska vara tysta, utan framgång. Där slutar vår resa och jag går av med tunga steg och känner mig så ledsen och undrar vart de tar vägen nu, vad händer sen? Jag önskar att jag kunde ha tagit med barnen och aldrig låtit dem komma i närheten av den mannen igen.
Jag funderar på vad jag skulle ha gjort, borde jag ha sagt något? Tyvärr så skulle nog inte flickorna må bättre av det, snarare så skulle det leda till att de skulle skämmas och bli ännu mer ledsna...

Jag har själv växt upp med en pappa som är alkoholist.
Min pappa satt alltid och drack när vi skulle bort, men vi åkte bil, min mamma körde alltid och han satt med en ölkasse vid fötterna. Jag behövde inte sitta med en massa främmande människor och se hur han gjorde bort sig. Jag har varit på fester som har slutat med att de vuxna blir otrevligare och otrevligare ju fullare de blir. Jag har blivit slängd rätt ner i golvet av en nära släkting som var full då var jag ungefär sex år.

Om vuxna någon gång kunde fatta att barn och alkohol inte hör ihop! Ska man dricka alkohol på en fest där det finns barn närvarande är det ens förbannade skyldighet att inte bli så berusad att man slutar vara vuxen. Att vara vuxen innebär att man ska vara en förebild, men det verkar som om några av oss har glömt det. Om barnen på spårvagnen var på väg till en fest eller inte vet jag inte , men jag vet att den mannen och den kvinnan hade slutat vara vuxna sedan länge och de två tjejerna är bestulna på det värdefullaste de äger, deras egen tid och deras egen barndom. När andra barn ser på barnprogram och har lördagsmys så sitter de på en spårvagn och tar hand om de vuxna som inte har vett nog att vara de vuxna som barnen förtjänar. Jag kan fortfarande se hela scenen spelas upp och jag blir lika ledsen varje gång, och jag känner mig så maktlös.

Vi måste se till att medvetenheten om dessa barn blir större, att fler och fler kan fånga upp den ångest som finns i ögonen hos de barn vi möter som vid en snabb anblick ser glada ut. Vi måste se till att de vuxna som möter dessa barn i skolan och föreningsliv vågar ta steget att hjälpa dem, så de kanske får den hjälp de behöver för att återövra sin barndom...

Det är allas ansvar, för barnen är vår gemensamma framtid!

Av Sara Lindalen 08 apr 2004 14:12