Utlämningen av mig själv sista delen

Jag hade också möjlighet till motion en timme per dag om jag ville, men utnyttjade inte den möjligheten. Jag mådde inte bra efter ett, för min ålder, relativt hårt missbruk. Jag hade också möjlighet till vad som kallas promenad 1 timme om dagen, som kunde avbrytas av mig efter en halv timme eller om plitarna ansåg att man bröt någon av deras regler för promenadgårdarna. Reglerna ändrades efter deras eget humör så jag valde att inte vara uppe på taket mer än två eller tre gånger under tiden.

Tjejen jag var ihop med under den här tiden gjorde jag slut med. Jag tyckte väl någonstans att det räckte med att jag fick straff för vad jag ställt till med. Jag gjorde slut per telefon från häktet och lät nog väldigt känslokall när jag gjorde det. Egentligen ville jag nog bara gråta och säga hur ledsen jag var för det som hänt. Sen tog det tolv år innan jag ingick i ett längre förhållande för jag ville inte såra någon som eventuellt byggt upp en tillit till en som inte kunde lita på sig själv ens en sekund i sträck.

Rättegångsdagen var plitarna lite vänligare, kanske främst för att jag var nervös och lättretlig. När det var dags för rättegång fick jag uppleva något som skulle hända ett antal gånger i mitt liv. Jag fick gå något som vi kriminella kallar "Suckarnas Gång". Det är en tunnel som går mellan Häktet och Rådhuset där Stockholms Tingsrätt har sina lokaler. Rättegången tog ganska lång tid tyckte jag. Domen blev ungdomsvårdsskola vilket då innebar att myndigheterna åter bestämde över mig. Denna gång fram tills jag fyllde 20 år.

Det tog en vecka innan jag fick placering och ytterligare en innan jag kom iväg till en ungdomsvårdsskola. Skolan hette Långanäs och låg fem kilometer från staden Eksjö i Småland. Jag var skitnervös.

Väl där så kom jag till en avdelning som hette "Backen". Det var ett låst hus med 12 mm glas till fönster så att ingen skulle kunna rymma. På "Backen" skulle jag vara i tre månader. Detta för att de skulle utreda mig och se vilken av de andra två kåkarna jag passade in i.

De andra två husen hette "Torpet" och "Slätten" och där var 20 stycken likasinnade pojkar inkvarterade. Där kom jag i kontakt med bensodiazepiner och psykopharmaka för första gången. Dessa fick vi utskrivna av skolans läkare.

Jag var nu 17 år gammal och fick allt ifrån sömnmedel till lugnande. Detta är nog en av anledningarna till att jag inte minns så mycket av tiden på Backen eller dom 2 ½ åren jag tillbringade på Långanäs.

Jag och en till försökte ta livet av oss själva där i alla fall. Vi gjorde inbrott i sjukstugan och tog alla tabletter som fanns och delade på dem dagen efter. Jag vaknade på Nässjö lasarett två dagar senare med kuratorer och läkare vid sängen som sa att det där var väl inte så bra. De sa också att de hade kämpat för mitt liv en lång stund och att jag hade haft tur. Hade jag kommit in bara ett par minuter senare så hade de antagligen inte kunnat göra något. Jag återvände till ungdomsvårdsskolan och fick ännu en gång komma till den slutna avdelningen. Nu hade jag blivit riktig bra kompis med dom flesta på ungdomsvårdsskolan. Jag hade hunnit rymma ett par gånger till och kommit tillbaka. En av de vänner jag fick på skolan hette Peter och var från Nässjö. Jag kommer speciellt ihåg en gång vi han och jag rymde, men torskade i Eksjö 6 kilometer från skolområdet efter bara några timmar.

Varför jag kommer ihåg just den här gången ska jag förklara.

När polisen hade tagit fast oss var att vi fick springa tillbaka till skolan med en vältränad polis med hund i hälarna. När vi inte orkade springa i hans takt längre så lät han hunden bita oss i vaderna för att öka takten. Vi var rätt sönderbitna när vi återvände till skolan.

Vi kom åter in i skoltrallen, knaprade tabletter som skrevs ut av läkaren för att hålla oss lugna på dagen, andra för att sova på natten och dessutom dagligt missbruk av Hasch.

Jag blev slutligt utskriven året 1979 efter lite över 2 år på ungdomsvårdsskolan.

Jag fick en biljett till Stockholm jag skulle bo hos farsan på Lidingö. Jag var i alla fall skriven där även om jag tillbringade mesta tiden av dygnet med ett gäng i Stockholms city, närmare bestämt centralstationen. Gänget var vida känt av polisen som ett orosmoment i Stockholms innerstad. På grund av att vi levde på kriminalitet och de flesta av använde droger i någon form. Mest var det Hasch, Amfetamin och alkohol men även Heroin hade kommit in i gänget. Gänget som höll ihop i vått och torrt var närmare 100 stycken ungdomar mellan 14 till 25 år, så vi var väldigt starka tillsammans. Tyvärr, som jag ser det idag, var det nästan bara destruktiva styrkor som visades i gruppen. Vi delade upp oss i mindre grupper och gjorde inbrott, rånade folk och sen köpte vi droger för inkomsterna som vi tjänade och drogade upp dom samma dag för att åter få en anledning till nya brott kommande natt. I slutet av -79 var det dags för häktet igen och en ny rättegång. Den här gången för grova stölder och misshandel. Straffet blev dömd till 10 månaders fängelse. Skillnaden mot förra gången var att jag nu var så avtrubbad i mina sinnen att jag inte kände mer än lättnad att få sova och käka upp mig. Jag vägde nog bara runt 55 kilo.

Jag blev placerad på Svartsjöanstalten, som var en öppen anstalt med endast ett lågt staket mellan fängelset och friheten. Det tog inte mer än två timmar innan jag satt på bussen till Brommaplan och tricken in till polarna i stan. Friheten varade inte så länge. Nya brott, ny rättegång, nytt straff. De nya brotten bakades in i den gamla domen, vilket innebär att brotten jag gjort mig skyldig till under rymningen räknas in i den förra domen. Transporten gick nu till Norrtäljeanstalten, som var en anstalt som var anpassad för tungt kriminella dömda till längre straff och anstalten var byggd för att minimera rymningsförsök. Vart jag än tittade när jag var där så såg jag en 5,5 meter hög grå mur. Det jag inte kunde när jag kom in dit kunde jag när jag kom därifrån och då menar jag inte intellektuellt utan kriminellt, för det ända det pratas om på "kåkar" är brott och knark.

Jag muckade våren 1980 och min 20-årsdag hade jag firat på Norrtäljeanstalten, det vill säga ensam, för det enda datum som är väsentligt för någon som sitter på anstalt är vilken dag man får gå därifrån som fri man. Där inne hade jag blivit av med det viktigaste som finns i livet nämligen "Friheten att ha ett val".

Under 80 talet hann jag med att få sex fängelsedomar till. Jag hade börjat använda Heroin dagligen. Jag rökte det i början men började ganska snart att injicera det. Detta missbruk pågick i lite över 11 år.

De sista nio månaderna kostade mig närmare 2500 om dagen och då räckte pengarna bara till drogen. Jag fick begå brott, ofta flera per dag, för att finansiera mitt missbruk. Det jag gjorde i slutet av mitt heroinmissbruk var att sälja heroin till andra missbrukare. Jag sålde så mycket per dag så att jag kunde ta så mycket heroin som jag behövde för att hålla mig på benen.

Jag lade av med heroinet 8 april -97 och har sedan dess inte tagit någonting av den drogen. När jag lade av med heroinet var det inte bara att lägga av som jag i min enfald trodde, det var en mardröm värre än den värsta ni kan tänka er. Jag sov inte mer än högst en timme åt gången och svettades som "finne" i bastun dygnet runt i nästan två veckor. Sen var väl den fysiska abstinensen mer eller mindre borta. Sen kom den psykiska abstinensen av mitt långvariga missbruk som jag inte klarade av på egen hand. Jag återgick till droger igen och den här gången var det "tjack" amfetamin som blev min huvuddrog. Den drogen passade min natur lite bättre än heroin eftersom man blir pigg av den. Jag märkte inte att jag behövde mer och mer ju längre tiden gick. Jag tog amfetamin för att vakna, äta ja till och med för att sova. Jag ökade doseringen hela tiden för att få uppleva den där euforiska känslan jag hade några gånger i början, men den känslan har uteblivit.

Den som fortfarande kan säga till mig att droger är coolt och att det inte ger konsekvenser kan jag bara säga, hoppas ni tar ut skilsmässa mycket tidigare än jag. Det är en långdragen procedur som jag slåss med nästan varje dag och jag hoppas innerligt att jag vinner och med det menar jag att aldrig behöva ta upp den där drogen igen. För det spelar ingen roll för mig vilken sinnesförändrande drog det än är så tappar jag fotfästet och därmed kontrollen över mitt eget liv som jag vill leva på mina villkor.

Av Rolf Nilsson 23 mar 2004 20:07