Den någon möter Mitt skrivande

Jag saknar oftast Den någon som kan kritisera. Den någon skulle kunna underlätta allt för mig, den skulle kunna ge Mitt skrivande ro. Mitt skrivande idag är outvecklat. Mitt skrivande har aldrig stött på ett hinder. Det har aldrig slagits för sin sak. Pennan har gått från ett slagfält med radergummi och fel använda situations tecken outmanad allt för många gånger. Pennan har aldrig vässats med en poets iver, eller med en novellists frustration. Bara legat trångt i min ficka och den har endast plockats upp när den gjort sig märkt genom jeans tyget, då i form av en missledande erektion.

Pennan dansar en vals, med ortopediskt riktiga skor, den får aldrig känna på mjölksyra eller kramp.

Mina tankar, och min självhävdelse behöver pennan för att kunna lugna och bekräfta mitt ego. Utan beviset, utan blyertsen, skulle jag inte komma ihåg hur jag vann över håglösheten i förrgår, eller hur den överdrivna självironin besegrades förra hösten. Självironin som nästan tog livet av ifrågasättandet; som är så vitalt för en brådmogen människa. Utifrån mina tankar och Pennans verk går jag vidare, och vägen som tar mig vidares självutnämnda namn är Mitt skrivande.

När Den någon möts med Mitt skrivande, kommer jag äntligen att hitta genvägarna, då kommer jag äntligen slippa gå samma stig till ända varje gång mina känslor upprepar sig. När dessa två fenomen möts, då kan jag fokusera på nya vägar där Pennan kommer att spatsera barfota bredvid mig. Endast papper kommer att existera efter den rytmiska marschen genom kaffekopparnas och snusdosornas skogar. Likt smutsen i ett badkar, bara vattnet vet vad som renades sist.

Tills dess att Mitt skrivande möter Den någon, så kommer böcker att läsas med ett alltför stort djup.

Konversationers tyngd kommer att ligga vid mitt eget och inte den andres ord. Skrivna verser kommer att glömmas och förkastas därför att Den någon inte vässade min penna. Den Någon behöver inte attackera mig med garden nere, bara låta mig skriva saker på nya sätt. Den behöver inte vara en lampa, stridandes en omöjlig kamp mot solljuset, bara lysa upp min väg. Påskina att Pennan har glömt de simpla tillfredställerskorna i världen, när den tömmer källor på koffein och nikotin.

Av Alfred Malmros 03 mar 2004 12:14