Chauffören jag brukade åka med gav mig liknande kommentarer "man får bara ont i ryggen av det och dåligt betalt är det också".
Det är, å andra sidan, sällan jag träffar på någon som varmt rekommenderar sitt jobb åt den yngre generationen och jag tror detta är ett typiskt svenskt karaktärsdrag. Vill inte rekommendera sitt arbete åt den kommande generationen, även om man själv innerst inne brinner djupt för det.
Det finns en bok som heter "Pengaglädje", vars kärna utgår ifrån att en individ aldrig uppnår välstånd om hon inte själv väljer att leva ett tillfredställande liv och njuter av det.
Där ägnar man sig åt sina hobbies. Vad det nu kan vara? slappar, njuter och fullständigt skiter i dom, som sneglar snett på dig för att du gör det.
Alltså: För att bli rik måste du också känna dig rik inombords.
Vägen till välstånd behöver inte vara lång, svår och komplicerad. Vilket man får för sig när man lyssnar på karriäristerna. Det viktiga är att man tar sig tid åt sig själv, och inte blockeras av jantelagens alla förbud.
Västvärldens regeringar lägger ner alltmer resurser på att ge unga människor utbildning, för att nå ett högre ekonomiskt välstånd, än den tidigare generationen gjort.
Under 90-talet blev det alltmer populärt att plugga IT och bli "datanörd".
Men är hög utbildning detsamma som ökat samhällsekonomiskt välstånd?
Jag har länge varit skeptisk till den retoriken. Därför blev jag mycket glad av att, den 5 juni, läsa brittiska utbildningsforskaren Alison Wolfs artikel i DN.
Hon anser att:
Dom västerländska regeringarna sätter alltför stort likhetstecken mellan högt utbildningsväsende och högre tillväxt. Den brittiska "högern" argumenterar att högre tillväxt är ett måste för att möta världsmarknadens konkurrens. "Vänstern" menar att hög utbildning behövs för att klara en högteknologisk "höglöne-ekonomi".
Vem har rätt?
Enligt en undersökning utför minst en tredjedel av dom högskoleutbildade jobb som tidigare utförts av lågutbildade, dessa jobb har under tiden inte ändrat sitt innehåll.
När min far, som är resande – och hans kolleger – veckan före jul alltid fick åka upp till företaget dom jobbar åt för att hjälpa till på lagret, var han måttligt road av det. Inte för att han anser att lagerjobb är fult. Utan för att det var att underskatta företagets nyckelpersoner: försäljarna och deras kompetenser.
Jag kan mycket gärna arbeta på ett lager, igen. Inte hela livet, men det är bättre än att inget jobb ha alls. Företaget, som pappa då jobbade åt, kunde istället ha anlitat några feriearbetare, till lagret.
Här finns en annan attityd till arbetskraften: Dom avancerade får koncentrera sig på sin specifika uppgift och dom mindre avancerade jobben går till ett antal arbetssökande.
Det finns inga bra eller dåliga jobb, bara lönsamma och mindre lönsamma arbeten. Det är inte finare att vara dataingenjör än att stå i en kiosk. Det sistnämnda är tyvärr bara mindre ekonomiskt lönsamt.
Bästa vägen till samhällsekonomiskt välstånd är att ta vara på alla människor utifrån deras personliga kompetens. En lagerarbetare med genomsnittslön kan leva ett lika välståndsrikt liv som en läkare och tillföra samhället lika mycket resurser. Det är bara i den politiska retoriken "Hög utbildning – hög tillväxt" är ett likhetstecken.
PS. En individs välstånd ökar ännu mer om han får större frihet över sin ekonomi, exempelvis bromsklossar som höga skatter.
Av Yohannis Petersson 11 jun 2003 09:51 |
Författare:
Yohannis Petersson
Publicerad: 11 jun 2003 09:51
Ingen faktatext angiven föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå