Sunt att byta parti

I Aftonbladets valsimulator, beskrivs jag som "mittenpartist", som sympatiserar mest med Folkpartiet och Centern. Om det fanns ett "mittenparti" skulle jag vara det första att rösta på det, besvarar simulatorn mig.

I SVD:s test är jag 20 procent fritänkare, 80 procent moderat och därefter Kd, Fp och sist C.

Expressen och Dagens Nyheters valsimulatorer är det Kd och Fp förslag som jag mest sympatiserar med.

Det är roligt att se testresultaten var gång efteråt, trots att jag inte håller med i allt. Detta beror sannolikt på att jag är en nyfiken och engagerad medborgare som vill se vad jag står i kontrast till dom parlamentariska partierna.

Carl Bildt gjorde häromkvällen ett liknande test, i "O som i Ortmark". Av frågorna att döma slår jag vad om att det var AB:s frågor, Bildts resultat var "mest sympatier med Folkpartiet".

Hur kan en före detta moderatledare, avslöjas ha mest folkpartistiska sympatier? För många moderater anses det nog, som att han svurit i kyrkan. Framförallt för dom ideologiskt renläriga muffarna.

Medan, sansade och förnuftiga moderater folkpartister inser att det inte är Carl Bildt det är på fel. Inte heller på valsimulatorn eller dom som gjort frågorna.

Även om en partiledare bara sympatiserar till 80 procent med partiets politik, kan det vara en stor och viktig drivkraft och påverka trovärdigheten som partiledare.
Hur då? Därför att dessa 20 procent, som skiljer honom åt från partiets politik, kan vara den avgörande länken till varför han representerar just det partiet. Han vill driva och påverka dessa procent själv antingen som partiledare –med eller utan majoritetens hjälp – eller som enskild individ.

Det är idag ute att vara trogen ett parti och det är bra. Många rynkar på pannan när dom hör före detta vänsterradikaler, numera framföra borgerliga värderingar.

Dom tänker då: Hur kan man byta åsikt så?

Det kan man visst göra, om man ser hur världen har förändrats och lever ett ärligt liv gentemot sig själv och andra. Man iakttar förändringar inom och sig och utom sig, försöker ta reda på vad det beror på.

Om många av dom så kallade "68-orna", gjort det hade dom inte behövt försvara sig med att "jag tänker rött men lever blått". Vilket jag på ideologiskt språk översätter till "jag är socialist men lever ett liberalt välståndsmedvetet liv". Detta är rena hyckleriet att vara högavlönad vänstersocialist, med flera miljoner på banken och samtidigt nolltaxera.

Varför inte säga så här, istället:
En gång i tiden ansåg jag att man kunde bygga ett rättvist samhälle med andras ekonomiska tillgångar, det vill säga genom skatter. Numer inser jag att detta inte går, samtidigt som jag tycker att varje människa själv ska få skörda frukten, av sitt eget arbete och inte behöva beskattas fån första bästa krona, som många just nu gör.

I tidningen "Kristdemokraten" läser jag att Juan Fonseca, före detta S-riksdagsman nu hjälper Kd med deras nya integrationsprogram. Fonseca är politisk flykting och har tidigare varit aktiv på vänsterkanten, i sitt hemland Columbia. I Sverige gick han med i Socialdemokraterna, men åkte ur riksdagen 1998 och gick då med i Miljöpartiet liksom ett gäng andra invandrare som varit aktiva inom S. Nu hjälper han Kd och säger att Socialdemokratin ligger till grund för Sveriges segerering och att dom borgerliga partierna har blivit mycket mer toleranta för mångkultur, än vad dom socialistiska partierna idag är.

Många tycker säkert att politiker riskerar sin trovärdighet genom att byta partier, titt och tätt. Jag för min del tycker det är mycket sunt och skapar vitalitet i den så annars fyrkantiga partipolitiken. Partibyten bevisar att kloka politiker tänker olika och att bara för att man är moderat behöver man inte vara för EU och EMU, eller motståndare till all sort offentligt finansierad verksamhet. Dom saker som skiljer en politiker åt från det parti han företräder, avgör dennes trovärdighet som politiker och förtroendevald av medborgarna.

Av Yohannis Petersson 07 mar 2003 14:23