Ett rop på hjälp

Jag skriver inte den här artikeln under mitt ordinarie namn här på Sourze, inte för att jag inte vågar utan av samma anledning som jag inte säger det här till någon av mina nära och kära - jag orkar inte. Det är en helt oförklarlig känsla som jag alls förstår varför jag har men som successivt ökar. Det har nog varit såhär i ett par år nu och jag vet inte varför.

Jag kan närmast beskriva det som att jag inte orkar, fast inte fysiskt utan psykiskt. Bara en så simpel sak som att duscha kan kännas som ett enormt uppdrag och jag drar ut på det in i det sista.

Jag som alltid varit punktlig och tyckt att det visat på oförskämdhet och nonchalans att vara sen finner mig själv sen till möte efter möte. Jag drar nämligen ut på det så långt det går, om jag ska möta den och den personen då och då så tänker jag några timmar innan, okej, jag duschar, klär mig och sminkar mig nu så är jag klar så säger jag gång på gång till mig själv tills det kanske är max 20 minuter kvar tills jag måste gå och jag vet att jag absolut måste sätta igång nu annars hinner jag inte.

Jag diskar inte förrän jag ska få besök eller möjligtvis om matresterna möglar. Jag tvättar inte förrän det är absolut nödvändigt och inte finns några underkläder kvar till exempel. Jag lyckas förmå mig själv att ta mig till tvättstugan, efter ett par dagars uppskjutande, och boka tvättiden men när den tiden kommer säger jag äh, det räcker om jag börjar om en timme och så håller jag på tills tvättiden är slut. Det låter ju så tramsigt.

När jag tänker på vad jag måste göra så känns det som att jag fått uppdraget att bestiga Mount Everest. Då lägger jag mig hellre och sover, sömn är min flykt. När jag sover slipper jag den jobbiga känslan, men det varierar nog från person till person. För jag tror det finns många som jag men få pratar om dem. Och det syns inte, jag är världens gladaste, trevligaste och roligaste. Skulle du komma hem till mig skulle du mötas av en skinande ren lägenhet - förutsatt att du ringde nån timme innan du kommer förstås.

Men inuti mig, i mellangärdet har jag en ständig känsla som kan påminna lite om nervositet och det försvinner inte. Ibland får jag till och med ångestattacker då jag knappt kan andas, men när jag ligger där och kippar efter andan med tårarna ofrivilligt strömmandes ner för kinderna kan jag inte låta bli att tänka oj, vad är det här? jag är en glad tjej, inte det minsta deppig. Det går liksom inte ihop, pusselbiten passar inte riktigt in men likväl är känslan där och hur missplacerad den än känns försvinner den inte.

De läkare jag pratat med tycker inte det verkar så allvarligt. Det tog ett år innan jag till slut tog mig till vårdcentralen och där sitter jag med en äppelkindad tant som säger näää, så allvarligt tror jag nog inte det är, det blir nog bättre snart ska du se Och jag tittar på henne och är liksom helt slut, det här var allt jag orkade, jag orkar inte berätta, orkar inte förklara, orkar inte protestera. ORKAR INTE.

Orkar inte städa, orkar inte handla, orkar inte träna, orkar inte klaga på varor som är fel eller liknande, orkar inte skriva ett brev och köpa frimärke och sedan dessutom posta det? Kära nån, vad begär ni?

Jag drömmer om att något ska hända - något som ändrar förutsättningarna, så jag slipper. Något fantastiskt som bara tar bort den där vidriga känslan, något som gör att jag slipper känna mig ständigt psykiskt trött och bara vill sova. Men jag har det bäst och roligt och underbart och det hjälper inte. Så vad ska då hjälpa?

Snälla, uppmärksamma, ta tag i, visa oss. För vi finns och jag orkar inte.

Av Nina Niklasson 05 feb 2003 13:28