Lilla leende lalala

Vi som flyttat från glesbygd till storstad, vi är som märkliga växter som fysiskt separerats från våra rötter, de finns kvar där i byn, bidar sin tid, väntar på att växa ihop med och snärja oss när vi tar tåget hem över helgen. Det kan ses rent psykologiskt, en persons personliga utveckling är intimt förknippad, klassiskt betingad med omgivningen och när man som jag lämnar sin uppväxtsplats för att leva annorstädes, börja om på nytt, tabula rasa så gott det går så stannar rötterna i växten. Fryser till grön kristall. Och när man återvänder till sin lilla stad så förs man tillbaka i tiden, kroppen och hjärnan och känslan tillbaka till den tiden då man lämnade allt bakom sig. Så jag var sexton igen i helgen när jag klev av tåget vid Flens järnvägsstation. Sexton år och filtret föll över mina ögon. Det filter som skapas av de snärjande rötterna från min barndom. Med synen på detta vis förändrad styrde jag mina steg mot stadens kärna. Sinnena överflödades, det episodiska minnet överdoserades och jag flödade över av nostalgi, kära nån, jag fick rentav svårt att dra efter andan. Genom det imaginära filtret såg jag inte bara backen jag gick uppför, jag såg den även som stekhet asfalt under våra cyklar när vi som tioåringar trampade så fort vi kunde för att få fart hela vägen till kiosken och jag såg mig själv luta mig ut över broräcket och sträcka ut armarna i förtjusning när x2000 mot Göteborg dundrade under bron och skakade världen. Jag såg min far och mig själv som femåring med min lilla hand i hans, på väg till Sagabiografen för premiären av Den Lilla Sjöjungfrun och jag såg mycket mer, överallt såg jag spöken och ögonblicksminnen.

Fem minuter senare nådde jag det lilla lilla övergångsstället med endast tre vita streck och inget trafikljus. Jag ställde mig utanför ICA och såg mig omkring i gammal förundran. Förundran över hur allting var så nära, jag såg skolan, apoteket, biblioteket, bokhandeln, banken, biografen, tågstationen, skoaffären och det jag inte såg kunde jag förnimma bakom tegelväggar, systembolaget och posten, cafe och resturang. Frisör, pizzeria, frisör, pizzeria, frisör, pizzeria, frisör. Nostalgin var smärta, jag förstår inte varför. De flesta var ju trevliga minnen. Men sedan insåg jag att vid sexton år var jag så oerhört olycklig och ofullständig att det var oundvikligt att känna som jag gjorde nu. Men det gjorde mig arg, som om jag inte kommit nånstans på fyra år, som om jag var fast i den lilla lilla byn och i de små små inskränkta känslorna som ville leka stora.

Jag gick runt lite, gick till den lilla upplysta platsen bakom ICA där vi brukade sitta mjuka sommarkvällar. Jag, femton år med all rätt. Du, sjutton med början till tvivel. Ditt lilla leende.

Jag satte mig inne på ICA och väntade på Lina. Lina som var anledningen till att jag kommit hem. Vackra Lina som ska flytta till Australien. Jag önskar att jag också rörde mig framåt. Jag kan se hennes framtid framför mig, klar och glittrande som en australiensk strand. Jag önskar henne allt gott. Allt detta tänkte jag när jag satt på bänken och stirrade på människorna som gick förbi. Att veta en liten bit av var och ens historia är någonting så mäktigt. Jag ville stryka dem över armarna och berätta att de brukade vara så fina som skrattande barn och be dem torka bort det hårda sminket, släppa ut det bundna håret och skratta som de brukade. Jag kände mig oerhört gammal, som ett fullskrivet blad, ett bortkastat blad som ingen ville dra lärdom av. Sen kom Lina. Vid sidan om den detaljerade beskrivning som jag kunnat skriva nu men som hör en annan historia till så fortskred kvällen som en djupdykning utan andningsutrustning i minnen och mer och mindre behagliga nya upplevelser. Mina vänner, mina vänner de har växt upp hela och blommande. Det är bara jag som är huggen av. Men de är inte barn längre, bara i min hjärna. De röker nu. De dricker vin. De flyttar hemifrån, de skaffar jobb. En är sambo, en ska snart bli. Plötsligt är rollerna ombytta. Jag som trodde mig kommit så långt är nu en liten flicka och runt mig sitter kvinnor. Kvällens tema blir som alltid "minns du när" och "den där gången när vi". Skrattar. Minns. Skäms lite. Förtränger lite. Dricker mer vin. Tar en nattpromenad genom stan.

För mycket mat, lagom mycket vin, för lite sömn.
Sen var sms:et ett faktum.
Och så kom han.

Det finns ett vakuum i tiden i världen bakom ICA på den upplysta lilla platsen där vi sitter, femton och sjutton med all tid och all rätt i världen. Och som femton kan jag bedåra men som nitton når jag inte fram. Så vi står med kall nattluft mellan oss, ogenomtränglig nattluft, har glömt alla sociala regler. Kan aldrig bli sexton igen, kan aldrig komma tillbaka till dig. Kan känna den tryckande unga ångesten, kan dränkas i gamla dofter, gamla minnen men kan aldrig återvända. Och det är ledsamt, men bara just nu, innan mina rötter glidit av mig och jag kommit in i de rastlösa stockholmskängorna igen. Men de har varit stålhättade länge nu och jag klarar mig. Jag hoppas allt ordnar sig till det bästa, för alla, och jag kan hålla kvar bilden av mitt sextonår i minnet. När x2000 till Göteborg räckte för att skaka om världen, när allting låg tio minuter bort.

Och framför allt, minnet av ditt lilla leende när du la armarna om mig i mjuk mjuk juninatt.

Slut.

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.
Det är samtidigt ett bidrag till "Jorden runt" på Resor.

Av Kee Leong 25 nov 2002 09:47