En resa in i själens kammare

Jag klarade det! En resa vars mål jag inte kunde kontrollera. En resa vars syfte var att försöka varva ner och hitta mig själv eller att sakta dö. Jag ska förklara vad jag menar med dessa ord. Låt min berättelse börja...

Det var i början på juni månad i år och livets hjul hade börjat att snurra i otrolig hastighet. Det betyder att jag var nära ruinens brant och att jag var utmattad både fysiskt och psykiskt.

Mitt arbete var hårt och är än idag ett arbete med hög stressfaktor där kunden står i centrum, där leendet i mitt ansikte var viktigare än min hälsa. Det är bara det att nu är jag medveten om faran vilket jag inte var då.

Efter varje 12-timmarspass på mitt arbete så styrketränade jag och sprang en bit på löparbandet. Jag gick upp klockan 04.00 på morgonen för att stupa i säng vid 23.00 på kvällen. Förutom detta så var jag ute och festade så fort jag var ledig, träffade vänner, kompisar och kamrater på något gym eller annat spex eller också gick jag promenader med någon vän på ca. 6-7timmar. Jag trodde jag var oövervinnerlig och såg inte faran, men min familj såg.

En dag var min mor av en slump i Nynäshamn och såg då en broschyr om Gotska Sandön, Östersjöns mest isolerade ö. Detta kunde vara något för mig, tyckte hon, en ö där ingen kunde nå mig, för det var detta som var mitt problem. Jag var aldrig ensam.

När jag fick se broschyren ville jag direkt åka. Inte för att få vara ensam vilket min mor tänkte på, utan mer för äventyrets skull, utmaningen att klara sig utan de vanliga bekvämligheterna såsom butiker, mobiltelefoner, pubar, biografer etcetera. Hit var man tvungen att ta med sig sin egen mat. Ingen kyl och frys fanns utan endast en jordkällare.

Jag bokade min resa och bestämde mig för att resa ensam. Det var då tanken slog mig... ensam... jag skulle inte ha mina vänner och kamrater omkring mig. Hur skulle det gå?! Jag ångrade mig men kunde inte göra något åt saken för jag hade inget avbokningsskydd och pengarna var redan inbetalda. Hur skulle detta gå? Jag fasade inför tanken. Jag visste att det skulle finnas människor på ön men att jag inte skulle känna någon. Det knöt sig i bröstet på mig.

Den stora dagen kom och med en fisketrålare tog vi oss från Nynäshamns fiskarbrygga till Gotska Sandön. Här fanns ingen hamn utan båten körde sakta in mot land tills sanden stoppade. Då kastades landbryggan ut och vi lastade av vårat bagage med hjälp av en kedja av människor fram till en traktor som forslade bort bagaget till lägret och sedan fick vi gå fyra kilometer till lägerplatsen.

Jag var sjuk och hade fått en förkylning på halsen så jag var otroligt seg. När jag såg vidderna som sträckte ut sig till höger och vänster fick jag panik. Ingen civilisation fanns tillgänglig så långt ögat kunde se.

Väl i byn stod traktorn och väntade med allas bagage och jag plockade av detta för att sedan med långsamma steg ta mig till hyddan där jag och nio främmande människor skulle bo. Väskan vägde bly på grund av all mat som jag packat ner för de fyra dagarna. Jag valde ut en plats, tog min karta över Gotska Sandön och bestämde mig för att gå på en tur.

Med freestylen på högsta volym och en lätt ryggsäck med vatten, fruktsoppa och nötter vandrade jag sedan stigarna fram medan svetten bröt ut i min panna. Temperaturen låg på ca 25 grader. Jag snörvlade och hostade men kämpade för att gå i rask takt ändå. En halv mil senare segnade jag ner på en stubbe av utmattning. Stigarna var sandiga med tallbarr över och ansträngningen fick mig att kippa efter luft samtidigt som klassiska rockballader dånade i mina öron.
Jag var tvungen att vända tillbaka till byn för jag kunde inte få ro, inte varva ner. Jag var rädd för mina egna tankar... tanken på att ingen skulle veta om jag levde eller dog på denna ensliga skogsstig höll på att gnaga sig in i mig. Jag vred upp musiken i lurarna för att inte tänka.

I två dagar gjorde jag på detta vis. På natten skakade jag som i frossa medan svetten rann nerför min panna. Jag yrade och drömde mardrömmar om att alla besökarna på mitt arbete stod och ropade efter hjälp och att mina kompisar ringde till mig oavbrutet utan att jag kunde nå dem.

Den tredje dagen hände det någonting som fick allting att vända.

Jag var på väg ut på en av mina längsta promenader dittills då jag som vanligt gick förbi ett litet kapell som fanns cirka en halv kilometer från byn. Den här gången tittade jag upp från att hela tiden ha sett i marken och fick syn på en glänta jag inte sett förut. Jag vek nyfiket av ifrån stigen och gick ditåt. När jag var framme drog jag förvånat efter andan. Marken var täckt utav små, små blommor och vid en gammal bok fanns en brunn med ett tiotal fåglar vid dess kant. Ute på ängen hoppade en hare och vinden spelade i trädkronorna.

Det var den mest fridfulla plats som jag någonsin sett. Jag var stum av beundran. Hela min kropps stressiga och neurotiska tillstånd rann av mig som sanden i ett timglas och jag tog för första gången av mig mina stereolurar, stängde av musiken och tog mig tid för att stilla njuta av detta naturens underverk. Hela min kropp fylldes utav en sådan energi ifrån denna stillhetens oas att jag började le fånigt för mig själv. Det mest makabra var att min förkylning avtog från den stunden jag steg in i den gömda ängen, gjord utav naturkraft och försvann fram till kvällen med endast rethostan kvar.

När jag tre timmar senare lämnade ängen och begav mig iväg tvärs över ön på en av mina vandringar var jag fylld med en sådan kraft att jag blev stum av förvåning. Jag var för en gångs skull inte stressad, axlarna ej längre spända och mina ögon var stora som tefat i ren förundran. I rask takt tog jag mig fram till mitt mål vid de ryska kanonerna nästan en mil ifrån lägerplatsen och sedan hem igen. För en gångs skull mådde jag bra, riktigt bra för att vara exakt.

Plötsligt började främmande människor på ön att tala med mig. En kvinna berättade att jag fått ett smeknamn av hennes 6-8 vänner. De hade gett mig namnet "vandrerskan", för att de aldrig sett mig annat än med ryggsäcken på ryggen och i full språng. Jag hade ingen aning om att jag hade varit så stressad.

Den tredje natten sov jag för första gången en lugn, avslappnad sömn utan varken mardrömmar eller sjukdom.

Den fjärde dagen då jag skulle resa hem gjorde jag en avstickare till en plats kallad säludden innan jag gick till den plats där båten skulle komma. Jag såg sälarna ligga och gassa i solskenet medan jag själv satt vid "förbjudet att beträda"-skylten och grävde i sanden medan tankarna for. Vad jag kom fram till var att jag hade varit nära utbrändhet, ett tillstånd vilket skulle fått mig att hamna i djup depression. Tanken på att inte vilja leva hade slagit mig men det hårda livet jag utstått med mina långa promenader trots förkylning och feber samt den underbara ängen, min livboj, fick mig att komma till insikt.

Jag var starkare än vad jag trott i mig själv. Att stressa och vara alla till lags hade fått mig att förlora mig själv på vägen. Jag hade sovit för lite, ätit för lite, arbetat och tränat för mycket. All energi i min kropp hade jag förbrukat på miljön runt omkring mig utan att veta om det. Det värsta var känslan av att ha blivit utnyttjad av andra för att jag inte hade sagt nej samt känslan av att jag inte hade sett vad som höll på att ske med mig själv, en sakta undergång av min egen personlighet på grund av stressen.

Nu vet jag att jag måste lyssna på mig själv och förstå att det är lika viktigt att rå om sig själv som att rå om andra. Jag klarade av dessa fyra dagar på Gotska Sandön! Jag överlevde! Jag är ingen förlorare utan jag är en vinnare!

Efterskrift:
Om du mår dåligt i dig själv rekommenderar jag starkt denna plats. Kanske detta är precis vad du behöver. Vem vet? En dag kanske vi stöter ihop där, för en sak är säker: Jag kommer att återvända då jag åter behöver själafrid.

Av Louise Edberg 28 jul 2002 14:43