Ned på knä, lilla människa

Hur tänker du egentligen? Finns det en enda kvinna som kan se saker och ting ur någon annas synvinkel än sin egen? Någon som kan se sig om, tänka tillbaka på vad som varit och le? Inte bara gå rakt fram, högsta växeln, ur min väg annars såras du, och det vill du inte, stackare. Finns det någon kvinna som inte njuter av att se män förnedra sig för deras skull? Nej, inte ens du.

Ok, jag erkänner, jag kan vara känslig av mig. Jag tycker om mysiga hemmakvällar. Jag älskar att se på dig när du sover. Jag älskar när du blir sur för att jag inte låter dig sova. Jag älskar när du vänder dig om och muttrar för dig själv. Jag älskar det, för jag vet att du innerst inne älskar det. Och älskar du mig, kan jag också göra det.

Men jag vet att du tröttnar till slut. Får nog av mig. Det slår aldrig fel. Jag vet att om jag visar dig min kärlek till dig så svalnar din till mig, mer och mer. Och jag vet att då jag märker att den börjar kallna, är det enda jag kan göra att visa dig än mer att jag älskar dig. För jag kan inte leva utan dig, får jag för mig, och snart märker jag att den enda anledningen till att du är med mig är att du inte funnit någon intressantare.

Än.

Men det är bara en tidsfråga. För även om jag inte är ful, och du säger att jag är snygg, och även om jag inte alls är tråkig att vara med, så finns det alltid någon snyggare och roligare. Någon mer spännande.

Ibland önskar jag att solen glömde allt sitt ansvar och bara lämnade oss här. Att dö. Det enda sättet för dig att älska mig för evigt är ändå om vi gör för evigt till nu.

Och hur orkar du leva med dig själv sen, när du till slut lämnat mig, som jag visste att du skulle, och säger att jag var det bästa som hänt dig? Att jag är bäst och att inget är mitt fel, bara ditt eget och att du inte vet varför du känner som du gör. Fastän jag vet att du ljuger, hoppas jag att jag kan ha fel. Men det har jag inte. Och att du alltid kommer att älska mig.

Men för fan, jag är ju här! Om du älskar mig så var med mig! Jag älskar ju dig, det vet du ju. Men du känner att det ändå är något som inte är rätt. Du måste ha lite tid för dig själv, reda ut saker och ting. Vad finns det att reda ut? Du säger ju att du älskar mig, och jag älskar dig, tro mig, mer än allt annat. Vad kan det då finnas att reda ut? Räcker det inte så? Allt är kaos i hjärnan, säger du. Jag skrattar med dig, för nu vet jag att jag har förlorat. Alla förlorar mot ditt kaos. Ditt kaos kommer före allt annat, såklart.

Sen sitter jag där, ensam och bitter, och undrar hur det kan komma sig att man åker i fängelse om man fysiskt skadar någon, men att man går fri och kan njuta av livet och bara glömma allt som varit, som om man inte gjort något fel, då man sårat någon för livet. Klyschan stämmer ju, märker jag. Ett sår i aniktet läker, blir ett ärr och syns mindre och mindre för varje år som går. Men ett sår i själen läker aldrig, slutar aldrig att blöda hur mycket plåster man än använder.

Och fastän du sa att du behövde tid för dig själv, att reda upp saker och ting, så skaffar du dig snart någon ny. Troligen så har du redan hittat någon ditt nästa offer redan innan du ens lämnat mig. Vänta bara, snart tycker du att han är lika ömklig som jag, och alla vet väl att ömkliga människor kan man bara se ner på? Var det inte så du sa? Jo, det tror jag nog, för fast du vet att jag bara är ledsen och behöver lite tid för att få allt att smälta in så orkar du inte alltid hålla inne vad du egentligen tänker och tycker om mig.

Ett år efter allt, idag, efter slutet, hur nu något kan vara efter slutet, så kan jag fortfarande se tillbaka på saker och njuta. Drömma om då vi sov tillsammans, om då vi brottades och jag lät dig vinna, om vad vi tänkte om framtiden och om vad vi sa och lovade varandra. Men samtidigt skäms jag.

Över dig. Kvinna.

Av Marcus Ehijo-Pettersson 08 mar 2002 09:39