Jag var med i Baren: del II

Vi satt där på fyrans buss, Aschberg och jag. Solen sken och busschauffören visslade en glad liten trudelutt.

Glädjen och ljuset var dock som starkast i mitt hjärta, i min själ. Vivo låg redan långt bakom mig och framför mig hade jag: Baren! Min kropp skakade av lycka och upphetsning. Ändå hade jag lyckats lugna ner mig väsentligt efter den första chocken.

Jag hade tydligen svimmat när Aschberg ställde den där vackra frågan. Den förlösande, den frälsande frågan. Jag hade svimmat och ramlat baklänges och i fallet hade jag rivit ner ett ställ med kondomer och kexchoklad. När jag vaknade låg jag inne på kontoret, på golvet, insvept i en filt. Anna-Lena baddade mitt ansikte med en våt trasa. Hon var tyst och allvarlig och luktade svett. I dörröppningen stod Robert Aschberg. Han såg mild ut. "Kom nu", sade han. "Kom så går vi."

Och nu satt vi där. Vi sade ingenting, det kändes inte som det behövdes. Jag såg på Stockholm från fyrans fönster i triumf: människorna, bilarna, skyltarna, gatorna. Allt tycktes annorlunda, som om det var upplyst inifrån. Det låter kanske fånigt, men det var som om allting hade blivit mycket vackrare, behagligare, skönare och. mer levande. Jag var på bussfärd genom paradiset.

Bredvid mig smackade Aschberg. Han åt en olivkeso direkt ur burken. Hans sked hade träskaft. Han bjöd mig, och min första impuls var att säga nej eftersom jag alltid hatat keso, men jag kände att det kanske var oartigt, så jag tog en tugga. Det smakade underbart!

En glimt av ett minne förmörkade plötsligt solskenshimmeln i mitt inre. Som ett svart regnmoln seglade detta minne in över medvetandets horisont. Som ånga steg det upp ur det glömdas sjö, formades och fick åter liv. Ohjälpligt och ovälkommet, plötsligt var det där.

Detta är mitt minne:

När jag var tolv på det trettonde spelade jag in en film tillsammans med några kamrater. Det hela var mest på lek, en eftermiddags förströelse med familjens hemvideokamera och den vilda, otämjda energi och kreativitet som är barn förunnade. Vi gjorde en talkshow och jag spelade rollen av Frösö-Frasse, värd för denna talkshow. Denna Frösö-Frasse hatade Robert Aschberg. Ja, han hatade sin konkurrent så mycket att han i slutet av det program vi gjorde lurade honom att komma till Frösö-Frasses studio, varpå han, jag, kallblodigt mördade honom, Robban. Allt snurrade för mig, allt sjönk i dimma, allt stannade och frös när jag mindes hur min kompis som spelat Robert Aschberg stått på sina bara knän och bett för sitt liv. På hans huvud hade vi virat en brun plastkasse från Ica, i det att han skulle likna Robert Aschberg så mycket som möjligt. För mitt inre öga var han skrämmande lik, en exakt kopia, och jag var där, jag höll pistolen i handen, jag skrattade rått och blottade mina sylvassa hörntänder och jag tryckte av. Robert Aschberg föll till marken. Robert Aschberg var död.

Men han var ju där! Jag kände doften av hans varma andedräkt. Den levande, pulserande, riktiga människan Robert Aschberg! Han satt bredvid mig, och hans blotta närvaro var tillräcklig för att förpassa mina kätterska fantasier till den plats där de hörde hemma: i skräpkorgen!

Jag var så lycklig, så lycklig! Vi klev av vid Slussen och promenerade sakta mot Skeppsbrokajen och Gamla Stans bryggerier. Solen värmde, det var april och Slussens asfalt och betong såg yrvaken och glad ut i det starka skenet. Snart var vi framme!

Av David Olsson 16 feb 2002 20:51