sourze.se

Finns kärleken?

En diskussion på t-banan; Livet hade blivit "sååå tråååkigt", mannen var "sååå osexig", dags att ge sig ut på jakt igen. Efter vad? Ständiga passionen? Blir alla prinsar grodor?

Man möter kvinna och fysisk attraktion uppstår. Hela livet blir sensuellt och allt som sker är kryddat med sex. Även disk och tvätt känns som ett förspel i väntan på nattens ekivoka äventyr. Det går inte att sova tillsammans för man är så totalt medveten om kroppen som ligger bredvid och om suget efter närhet.

Så går ett tag, lusten finns kvar men pausena mellan tillfällena blir allt längre. Då börjar det mentala samspelet. Den fysiska närheten kompletteras med behovet av att veta allt och dela allt, planer för framtiden görs upp. Drömmar vävs, med lika delar av verklighet och illusioner.

Eftersom allt är rätt blir nästa steg naturligt, en satsning på framtiden. Gemensam adress och räkningarna delas 50/50. Eventuellt förstärkt med ringar och barn.Och i början känns vardagen som ett exotiskt äventyr, även blodpuddingen på middagsbordet är en bekräftelse på livet som partners.

Så en dag inser man att stagnationen infunnit sig. Den mysiga vardagen har blivit grå, och middagsmaten en plikt. Dialogerna som aldrig tog slut har blivit monologer och de fysiska aktiviteterna en form av belöning, att njutas av på helger och semester.

Och ändå är partner den rätte, den vars drömmar och illusioner man vill dela. Den ende/enda man kan tänka sig att dela hyran med och vars underkläder får ligga i ens tvättkorg.

En påminnelse om det som en gång var blinkar till vid enstaka tillfällen, och samspelet finns där igen. Men det kommer inte gratis. Någonstans mellan stressen till jobbet, oron för ekonomin, tvätten som ligger i högar och disken som samlar sig måste man ta sig tid för varandra. Strunta i plikterna och låt lusten till varandra få en chans.

Och så börjar nästa fas, när man inser att gräset är inte grönare på andra sidan. Det kanske tar två, tre förhållanden men förhoppningsvis når man dit. Då, och först då, tror jag man får förmågan att uppskatta de där "tråkiga" egenskaperna hos sin parnter; tillit, lojalitet och pålitlighet.

De räcker långt, förhoppningsvis till "nästa liv".


Om författaren

Författare:
Lena Odell

Om artikeln

Publicerad: 28 aug 2001 14:08

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: