Ett brev till min dotter

Femton år.

Fem ton tycker du själv, när du speglar dig i dina egna och andras ögon.

Du är vacker, men vet inte om det. Du lyser av starka färger, starka känslor möts i dig.

Jag tycker att du är en amason. En krigare bland pygméer, en påfågel bland gråsparvar.

Du bär din själ som en sköld utanpå kroppen. Du lämnar ingen oberörd. Allra minst mig. Jag avundas dig ditt mod.

Du kliver vägen fram i dina uppkäftiga fjortonhålskängor, dina trasiga jeans och din skinnjacka översållad av nitar. Jag önskar andra kunde se dig med mina ögon. Se den du är. Se hur du lyser. Du är mer än attityd. Dina ideal går djupare än så.

Ofta misströstar du. Ingen kan trösta. Allra minst jag. Fast jag vill. Jag önskar att jag kunde få dig att förstå hur stolt jag är över att få vara din mamma och vän. Hur mycket du berikar mitt liv.

Du känner dig jagad och förminskad. Av dem som du tycker borde stå på din sida, de som tillhör det gåtfulla folket, ditt eget folk. Men du passar inte in, inte ens där. Du är kanske inte stöpt i samma form som andra. Eller så gick formen sönder och du fick en ny, din form.

Formen formad som ett hjärta, pulserar vibrerar av återhållna känslor. Du är en rebell, skriker hjärtat. Som James Dean eller Marilyn Monroe. Men i handlingskraft mer som Marilyn Manson, vuxenvärldens hatobjekt nummer ett.

Med näven knuten står du på barrikaderna, eller vill stå. Du vill slåss för dem som är svaga, som behöver din hjälp. Till svaga människor och värnlösa djur vill du sträcka ut din hand. Du slåss för människans rätt att vara den hon är, i alla former och skepnader som hon bär.

Du förlorar dig i din musik, dånet av aggresiva elgitarrer tränger in i ditt huvud och gör att du för en stund inte behöver tänka, känna.

Hela din skoltid har du fått försvara dig. Du har fått klappar på din axel. Välmenande vuxna som säger: "Du, vad stark du har blivit!" Nu finns det väl knappt något eller någon som kan knäcka dig. Du är en tuff tjej, inte gör det väl något om vi skojar lite med dig. Det kan du väl ta. Du som är så tuff.

Men ingen tycks veta att även tuffa tjejer gråter. Nu när du drillats, härdats i konsten att uthärda andras spott och spe, nu kan du väl vara stolt över dig själv. Strunta i ärren som din själ fått.

Du frågar mig: Varför känner jag mig så ensam? När ska jag hitta någon som förstår hur jag känner, någon som är som jag? Du begraver ditt rakade huvud i min famn och gråter. En gråt som bara jag får se. Jag vet inte vad jag skall svara.

Din mamma.

Av anne persson 27 jul 2001 10:06