Almedalen är mer än rosémingel och självupptagna journalister
Det allra finaste den här veckan var ändå Sverigedemokraternas dag. Ni gapar kanske och undrar om jag drabbats av värmeslag, men det ni som var på fastlandet möjligen inte vet är att SD:s dag förvandlades till en dag av tolerans.
Lööfs tal var en regelrätt djurpark
Visserligen var hon rätt tydlig med att Centerpartiet vill döda fler djur, helst då vargar, men det var det enda jag uppfattade. Det var nämligen lätt att tappa fokus i de evighetslånga konstpauserna.
Hör antidemokrater verkligen hemma i Almedalen?
Om ett parti vill avskaffa demokratin, ska de verkligen få delta i en festival för demokrati? Lägger vi också till det faktum att de under veckan hamnat i slagsmål och gjort sitt bästa för att störa statsministerns tal, så undrar jag verkligen vilket värde deras närvaro egentligen tillför.
Björklund spelar med gamla kort
Talet avslutades väldigt abrupt och förvirringen var total. Var det här allt? Skulle Björklund inte prata om vad hans parti vill göra?
Sjöstedts tal engagerade inte hela vägen
Självfallet är Vänsterpartiet starkt och Sjöstedt är en god ledare. Men förlåt Jonas, du låter väldigt monoton när du pratar. Det blir helt enkelt lite svårt att fokusera efter en stund...
Rutinerade Reinfeldt blev lite för tråkig
Att använda McDonalds senaste reklamkampanj och läsa högt ur den, ger inget gott intryck. Det hade jag nog inte tyckt ens om jag var moderat själv.
Spännande seminarium om genusföretagande
Tro nu inte att det var ett ”åh vi är så bra och genusvetenskap är alltid toppen”-seminarium. Nej, det var ett ganska självkritiskt seminarium där man bland annat ifrågasatte att utbildningar i genusvetenskap alldeles för ofta är homogena och nästan uteslutande attraherar vita kvinnor.
