Åkessons tal bjöd inte på något nytt

Precis som alltid handlade det mesta om invandringspolitik. Den är enligt Åkesson ansvarslös, extrem och missriktad. Inga nyheter alltså, och för den som lekte dryckesleken ”ta en shot varje gång Åkesson säger invandring” så slutade nog kvällen på akuten, tyvärr.

Jag skyndar fram i den labyrint som är centrala Visby. Var, var, var är Mellangatan? Allt ser för mig likadant ut och jag hade nog missat platsen för seminariet om inte en snubbe högljutt sagt till en annan snubbe ”Aaah jag bojkottar ju egentligen Expo va...”.

Jag har kommit rätt. Med ett par minuters marginal pustar jag ut och slår mig ner i gräset, plockar fram mitt lilla block för att anteckna.

Seminariet är nästan fullpackat, men precis innan det ska starta kommer det in en grupp män. Någon typ av sportsupportrar är det. Kanske fotboll? Jag är ju inte så hemma på det där med sport så det kanske har varit något evenemang? Sen vänder den sig ene med ryggen mot mig och jag ser att det över ryggtavlan står ”Demokrat”. Aha, SD är här.

Nåväl, det är ju ändå deras dag idag. Och visst, självfallet är det inte alls särskilt konstigt att Sverigedemokraterna besöker ett seminarium anordnat av Expo, med namnet "Antirasism 2.0”. De har ju ändå en nolltolerans att tänka på.

”Antirasism 2.0” ja. Vad är då egentligen det? För att börja i rätt ände så borde vi egentligen ställa frågan: Vad är rasism? Hur förstår vi rasism? För det är tyvärr varken särskilt enkelt eller endimensionellt. Rasism finns på flera olika nivåer: Strukturell rasism, organiserad rasism och på individnivå. Och alla tre hör ihop, på ett sätt eller annat. Varför är det då så viktigt? Jo, för att rasism är ett av de största hinder som finns för ett samhälle där vi alla lever på lika villkor.

Det positiva är att förutsättningarna, egentligen, är goda för att bygga ett tolerant samhälle: de flesta har en både tolerant och öppen människosyn. Det negativa är att rasismen ännu är stark, oavsett vilken nivå man betraktar den på. Antirasismen har också varit väldigt dålig på att veta vem motståndaren är – på vilken nivå ska man bemöta problemet? Antirasismen måste helt enkelt bli bättre på att både analysera rasismen i Sverige, men allra främst måste antirasismen bli bättre på att berätta vad vi kan erbjuda. Att helt enkelt börja jobba med konkret antirasistisk praktik, något som Expo kallar för "Positiv Antirasism”.

Seminariet är väldigt intressant, även om jag har hört mycket förut är det alltid nyttigt att höra det igen. Det blev dessutom en och annan känga till de närvarande Sverigedemokraterna till övrig publiks stora förtjusning. Eller vad sägs om kommentaren: ”Det är inte så svårt att kunna SD:s historia bättre än SD själva”?

Men nu var det ju förstås inte Sverigedemokraterna seminariet handlade om. Rasism är större än så, även om SD kan ses som en del av den.

Antirasism är en motståndskraft, eller som Alex Bengtsson säger: ”För mig är antirasism en frihetskamp.” Det måste den vara, men den måste också kunna erbjuda lösningar. Rasism begränsar människor och låser in dem i fack, ett första steg för antirasismen är alltså att sluta göra detsamma. För nog är även vi på vår sida ganska duktiga på fackindelning...

Men vi måste kunna erbjuda mer också. Vi måste kunna visa upp något konkret alternativ till hatet. Under seminariet togs två exempel upp: ”Hope not hate” i England och "Frillesås Friendship” i Halland. Jag tänker inte fördjupa mig i exemplen, det går att hitta mängder av information om dem om man googlar, men jag tänker säga det här: Det är fantastiskt skönt att vara på ett antirasistiskt seminarium som berättar ”hur vi borde göra” - och samtidigt kan visa upp exempel på lyckade projekt. Det om något ger mig hopp inför framtiden!

Nu drar Expo igång Tillsammans-projektet, som går ut på att förena människor på en lokal arena och att ge antirasister verktyg för att kunna arbeta med positiv antirasism. Jag tror att det har potential att kunna göra verklig skillnad. Det är vad svensk antirasism behöver just nu för att fortsätta röra sig framåt och för att bli en motståndskraft att verkligen räkna med.

Sverigedemokraterna som närvarade på seminariet, vad tyckte då de? Tja, de gick innan det var slut. Kanske ska vi se det som ett statement mot Expo. Kanske är det helt enkelt så att de inte tycker att antirasism är särskilt intressant just för dem.

(I väntan på Åkessons tal. Foto: Anny Berglin)

Partiledartal 1/7 – Jimmie Åkesson

"Precis som jag nämnde i min presentation så är tanken att jag ska recensera alla partiledartal. Kristdemokraterna får ni dock klara er utan då jag inte hunnit komma till Gotland när det talet hölls, men känner jag KD rätt kan vi väl sammanfatta det med att Medeltidsveckan började tidigt i år.

Men igår var det Sverigedemokraternas dag, vilket då innebär att det var Jimmie Åkessons tur att stå i rampljuset på Almedalsparkens scen. Med benen i kors satt jag i gräset och åt thaimat under tiden som jag lyssnade på Sölvesborgsgrabben med bakåtslickat hår. För en gångs skull spelades inte SD:s kamplåt innan talet, tack och lov ska jag tillägga. Tramsigare låt hittar man nog inte ens om man lyssnar igenom en skiva med Stiftelsen.

Hur var talet då? Tja, det var väldigt mycket ”Sverigevänner”. Åkesson har en väldigt tydlig bild av att det bara är han och hans likar som älskar, eller ens gillar, Sverige. (Jag har däremot en ännu tydligare bild av att det Sverige Åkesson pratar om, är inte samma Sverige som jag lever i.) Åkesson pratade om ett Sverige där man inte får fira skolavslutning i kyrkan – och att det är ett problem. Han pratade om ett Sverige där man inte får sjunga traditionella sånger i skolan – och att det är ett problem (för vi vet ju alla vilken begränsad visskatt Sverige har...) och ett Sverige där nationaldagen firar allt utom det svenska. Han pratade om ett Sverige där ”svenskfientlighet” är ett problem större än rasism, åtminstone var det den uppfattningen jag fick. Och han pratade om ett Sverige där man bara får bo om man bidrar till samhället.

Bidrar hur? Tja, det gick han väl aldrig riktigt in på. Som vanligt alltså. Och precis som alltid handlade det mesta om invandringspolitik. Den är enligt Åkesson ansvarslös, extrem och missriktad. Inga nyheter alltså, och för den som lekte dryckesleken ”ta en shot varje gång Åkesson säger invandring” så slutade nog kvällen på akuten, tyvärr.

Något som kanske är en nyhet för vissa är att Sverigedemokraterna nu intensifierar sina ansträngningar för att attrahera fler kvinnliga väljare. Det var ett stort block i Åkessons tal; hur hemska feministerna är och hur kvinnovänliga SD är. Tja, det går förstås att säga att KD är ett HBTQ-vänligt parti också – men det gör det inte sant för det. Självfallet behöver SD attrahera fler kvinnor för att kunna växa, men jag hoppas att vi är smarta nog att se igenom den slipade retoriken som vänder sig till den hårt arbetande kvinnan. Bakom den finns nämligen en resa raka vägen tillbaka till dåtiden vad gäller kvinnliga rättigheter.

Allt som allt tyckte jag inte det var något spektakulärt tal. Har vi hört det förut? Ja. Det var liksom inga nyheter någonstans. Och jag tänkte, när jag satt där på gräsmattan och mumsade på min nyköpta Pad Thai, att om SD fått bestämma kanske jag fått sitta där och mumsa på en skål pölsa istället. Och hur kul vore det?

Nej, SD imponerar inte på mig särskilt ofta och gårdagens tal var verkligen ingen höjdpunkt.

Dagens garv: Att SD skulle vara bättre feminister än feministerna. Sagt av partiledaren för det parti som bland annat vill försämra aborträtten.

Dagens applåd: SD-sympatisörerna var få i den stora publiken även om de gjorde sitt bästa för att stötta sin ledare. Störst jubel fick dock Åkesson när han tog upp att från och med 1 juli 2013 har papperslösa rätt till vård. En självklarhet i ett tolerant och humant samhälle.

Dagens gäsp: Åkessons upprepning av ”Sverigevänner” i olika versioner. Är det inte dags att vi tar tillbaka det ordet från SD nu?

Betyg: En överkryssad tapir. För tapirer gillar inte främlingsfientliga partier.