Allah vill bli större - i Istanbul! Del 3

TACK Sunny, Staffan Roger, Bizon, Jan Brunnegård, x-man och Jocke utsourzad för att ni hjäpte mig att passera den för mig! magiska gränsen av 100 kommentarer! :

Hoppas att du inte andades in en massa koldamm under transporten till Bandirma som nog är mest är känt för att sista skottet i WWI avlossades där - av misstag! :

Lennart - nej inte en koltramp, men en rakstävad steambåt i kraftigt överdimensionerat stålplåt vars nitar var lika tjoka som spett såg jag en gång med bestämd gång träda ut ur tjockan med kurs 90 grader rät in midskepps mot det fartyg jag just stod till rors på.

Vi hade legat stilla en bra stund och signalerat att vi så gjorde när luften omkring oss började vibrera - det var den båtens mistlur som fick vår Munin att skaka ända ner i kölstocken.

Vi hade inte många sekunder på oss att besluta det enda möjliga - alltså full maskin fram och dikt barbord med rodret för att om möjligt vrida undan häcken från steamerns framfart. Jag stod ju vid rodret så jag kunde inte se vad som hände men kapten som stod på bryggvingen tittade likblek bortåt vår akter, medan jag lyssnade efter skrällen.

När ingen skräll kom förstod jag att vi klarat oss - och det svarta spöket försvan bakom oss i dimman. Kanske eldades hon med kol - inte en människa syntes ombord, men ljudet av den svagt väsande ångmaskinen då den passerade ska jag inte glömma. Kolossen hade ett tonage säkert det tredubbla mot vår lilla Munins 4000 ton. Vi hade gått av på mitten om svartingen träffat.

Får väl gratulera till dina över hundra - kan nog bli fler med så trevliga resonemang som denna tråd bjudit på :-

#105: Det var ingen dålig historia - jag har varit med om en mycket mindre dramatisk historia när familjen skulle åka med vår motorbåt från landet till Åland. I mörkret och dimman strax innan Åland dök plötsligt en gungande fiskebåt upp med sina bojar. Men farsan hade tid att väja undan i tid, men skrämde nog bort fisken till fiskarens förtret. :

”Har du sett en koltramp komma ur en orkan?
med bräckta bommar, sönderslitna relingar,
bucklig, stånkande, förfelad –
och med en skeppare som är alldeles hes?
Fnysande lägger den till vid den soliga kajen,
utmattad slickande sina sår,
medan ångan tynar i pannorna.”

Nja skolmästaren och skälmen Nasreddin är tydligen en figur i stil med Bellman - en eventuell historisk person som fått låna sitt namn till allehanda bedrifter.

Nej kaptenen på Akin Motor hette Nasettin Dogan och inget annat - vad hans fru hette vet jag inte men det var hon som pyntat i kaptenshytten och något hemtrevligare får man leta efter.
Kapten på Munin hette Nilsson, och den resan var nog hans oroligaste -han skulle få pension och ville så gärna lämna över skutan som han klarat skadeslös många år snygg och fin - det så blev det inte. Men det var inte hans fel.

I Brunsbuttclkoog då vi förtöjt Munin i slussen så som bruklig är skulle en malmtanker in efter oss - hon stävade på med god fart och lotsen hade väl tänkt sej en snygg mjuklandning vis slussens andra sida, men maskinerna i den båten vägrade att vända.

Jag stod på kajen och såg malmtankerns stäv torna upp sej och passera aktern på Munin och förstod att den aldrig skulle hinna stanna innan det vart försent - slutligen tände det till i motorerna och lotsen kunde väl inte annat än att begära full maskin back - och full maskin blev det.
Slussbasängen svämade över och Munin slet sej - två av förtöjningsvajrarna brast och Munin körde stäven i ena slussporten och straxt efteråt knycklade malmtankern till både sin egen stäv och den andra slussporten.
Det blev några timmars uppehåll där innan dom lyckades öppna de skadade slussportarna.
Den resan fick vi göra med en förarglig buckla i stäven till Nilssons stora förtrytelse - och på Biscaya förlorade vi en av landgångarna i en storm som blåste oss två knop bakåt fast vi gick full maskin fram - Nilsson var ganska glad ändå när den resan var slut - havet ville väl inte att han skulle gå iland och tog därför landgången, men glömde att vi hade en i reserv så Gubben kunde lämna skutan med viss värdighet ändå.

Min kompis Gökan Urunk växte upp i Istanbull men kärleken i form av en blond liten skönhet tog honom till sverige där han först skrev musik som borde ha givits ut - men det blev bara en demo och en stråkkvartett.
Sedan blev han socialsekreterare - ödets vägar är outgrundliga - redan på den tiden då han växte upp förekom grymma gängbråk i den gamla historiska staden som bytt namn som andra byter strumpor - inte jag alltså, jag byter nog lite oftare än så.

Till Åland seglade jag en sexa - fina kryssbåtar - från Arholma till Mariehamn fem och en halv timme. Efter att ha bunkrat Ementaler och den där goda korven som bara finns där så slank vi genom kanalen till Lumparn och sedan låg hela fina Åländska skärgården där med sina låga mjukt formade skär ända till Kökar och nästan till Finland.

Harry Martinsson har skrivit mycket intressanta berättelser - Moa Martinsson också - jag och min syrra blev bortmotade av henne när vi var små och råkade ha gjort fast ekan på hennes udde - Då på den tide var dom redan skilda - hon hade väl blivit lite enslig av sej och gillade inte barn - kanske inte så konstigt - hon förlorade sina två söner då dom gick genom isen på sjön i nått obevakat tillfälle.

Aniara har jag både läst och sett - det är ju en ganska sorglig historia med ett inte alltför otroligt scenario. Men berättelsen om koltrampen har jag inte läst - däremot har jag sett vad havet kan hitta på då det är lekfullt - när det är förbannat med.

Allting är nog större i Istanbul än i lilla Stockholm, ävenså med gängbråk. I slutet på 50-talet krigade vi aspuddingar med granlansar mot ärkefienderna gröndalarna som kastade sten mot oss från toppen av berget som gränsade till Gröndal. Det mest dramatiska var nog när gröndalarna med en större sten fick in en huvudfullträff på en av oss med jämmerskrik och blodföde som följd ...

Ska föresten ta och kolla min adressbok - du skulle ju kunna ha rätt om Akins kapten,,, men nej där står Nasettin - men oj vilka minnen som steg upp ur den samlingen - jag har haft den ganska så länge, och med på många resor.

Nja tycker du att jag är för auktoritär? Som skeppare har bara skepparexamen så hade jag ord om mej att vara en resonabel befälhavare på den skuta jag körde charter med här i Stockholms skärgård, men då det brallade i så måste besättningen göra som den blir tillsagd - det funkar inte om folk springer omkring som lallande fån då vind och vågors krafter är på lekhumör - och är dom förbannade då söker jag omedelbart lämpligt lä eller öppet vatten - att ligga inne bland grynnor och kryssa med ovan charterbesättning är inget drömjobb.

Nummer ett var att inte ta några onödiga risker och att ha lika många ombord då vi kom tillbaka som då vi for.
En och annan incident går inte att undvika, men det är särskilt då som någon måste ta befälet och bli åtlydd.
Kanske naturligt att den som kan skutan tar på sej den uppgiften :-

En av mina äldsta polare som jag seglat mycket med i allt från kinesisk djonk till mahognykryssare och så förståss min ketch Susanna byggd på Råå varv 1928 i prima ek, 17 ton med 110 kvadratmeter segel.
Vi var så samspelta att vi aldrig behövde nämna det vi gjorde - vi gjorde bara det som för stunden var mest logiskt eller nödvändigt. Inte så konstigt att vi blev så samspelta då vi seglat ihop sedan 15-16 årsåldern.

Det var det Nasettin Dogan såg, därför överlät han åt mej att föra Akin dit hon skulle - utan sjökort, för några sådana hittade jag inte - däremot hittade jag en kompass efter ett tag då jag stått ensam en stund och förstått att dom andra måste ha fått nått annat för sej.
Jag hade ju haft koll på kölvattnet sedan jag tog över rodret så jag visste ju ungefär hur kursen låg - och då jag funnit kompassen fortsatte jag bara med kontrakursen som kölvattnet visade.

När jag som bäst stod och funderade över på vilken sida jag skulle hålla om några farledsmarkeringar som vi närmade oss nedanför en stad med endast en minaret kom kapten upp ur skansen - tittade inte på mej innan han kollat framför båten - när han såg Bandirma gav han mej ett leende som sa allt.

Han och besättningen hade somnat - jag var ung och utvilad och kunde ha stått flera timmat till om så vore - jag har alltid gillat att stå till rors - när jag som fiskardräng jobbade på en strömmingstrålare här i östersjön bytte jag bort mina disktörnar mot rortörnarna som fiskerieleven helst slapp - han diskade gärna bara han fick sova så länge som möjligt - jag älskade att möta gryningen på väg mot horisonten med en dunkande tändkula under fötterna.

#115: Auktoritär? Tja, var och en känner sig själv bäst? : Jag menade bara att jag tycker mig ha sett en tendens hos dig att ibland anstränga dig för att missförstå andra debattörer. Men det kanske jag har missförstått? Å andra sidan kan det nog vara nyttigt för en del debattörer att få mothugg ibland och lära sig att slipa sina argument!
Jag är bara glad över att ge dig chans att dela med dig av dina mustiga skepparhistorier. Du är säkert en ärlig person. Annars brukar man ju säga om skepparhistorier att de ska tas med en nypa salt! :

Med detta inte sagt att jag förespråkar att moskéer ska byggas över hela Sverige. Varför inte bygga multireligiösa centrum i stället?
2008 lämnade Rebwar Hassan mp lämnade en motion till kommunfullmäktige där han föreslog att ett multireligiöst centrum i Skärholmen skulle utredas som ett alternativ till det planerade moskébygget i stadsdelen.
Idén var att ha en tårtbit för varje religion och även en tårtbit med icke-religiösa föreningar för att inbjuda till naturlig dialog mellan olika tros- och icketros inriktningar. Ett öppet hus tillgängligt för alla oavsett religiös tillhörighet
Men det gick förstås inte igenom utan den Islamiska föreningen fick erbjudande från kommunen att köpa en tom bergknalle för att kunna planera en klippmoské.



De av vissa förtalade ”gröna khmererna” kanske inte är så dumma ibland? :