Allah vill bli större - i Istanbul! Del 3

Från en av gågatan Istiklâl Caddesis många bokhandlare har vi en bra utsikt över till andra sidan gatan, och det lilla kilformade torget brevid den kända elithögskolan Galatsaray Lycée. Nuförtiden häckar poliserna för det mesta här efter att Taksimtorget gradvis har förlorat sin politiska betydelse under AKP:s styre. Här brukar "Lördagsmödrarna" hålla en sittdemonstration varje lördag mellan 12.00 och 12.30 för att kräva besked om vad som hänt med deras och andra mödrars 4 852 "försvunna" barn i "kriget mot terrorismen". De bevakas av två till tre gånger så många poliser från "antiterroriststyrkan"med batonger och arrestbilar redo. Poliserna är liksom en känd profet inte så sugna på att fastna på bild, så det är bäst att vi går vidare på vår promenad och följer Istiklâl när den gör en lätt sväng till vänster här.

Halvvägs komna på den långa Istiklâl kan vi få lite energi från en "börek" till snabbmatslunch i någon börekrestaurang. Denna pajliknande maträtt toppas med sesamfrön och kan ätas både till frukost, lunch och middag, med fyllning av allt möjligt, till exempel fetaost.

Musik från världens alla hörn hörs på gågatan. En glad rysk kvinna med sin manlige ackompanjör på dragspel dansar och sjunger en bekant rysk melodi. "Kaaalinka, Kalinka, Kalinka..."

Längre bort på gatan tränger en sopran sångröst genom gatularmet. Rösten tillhör en ung israelisk kvinna med iranskt ursprung som sjunger mycket känsligt på hebreiska ackompanjerad av en fransk gitarrspelare, en turkisk santurspelare och sin egen trumma...





Plötsligt är vi framme vid svenska generalkonsulatet i Istanbul och dess vita murar. Pling! Plong! Där kom den "nostalgiska järnvägen" på sin väg från Taksimtorget via Galatasaray till hållplatsen här i Tünel.

Bäst att ge plats för spårvagnen och samtidigt kontrollera att du inte blivit av med ditt pass. I så fall kan du gå till generalkonsulatet och försöka beveka dem att utfärda ett nytt provisoriskt pass. Pass är värdefulla kap och kan betinga ett pris på flera tusen dollar på den svarta marknaden. Några sådana problem har inte Istanbuls hemlösa katter som till skillnad från människorna lätt kan klämma in sig under eller mellan konsulatets stängsel till den stora trädgården och samlas innanför entrén vid vaktkuren.

Detta palats i gamla Pera, förr känt som "Svenska palatset i Istanbul", är Sveriges äldsta diplomatiska beskickning från 1700-talet, då Sverige och det Osmanska riket hade en militärpakt för att skydda kung Karl XII mot Rysssland. Tomten köptes in 1757, men huset brann ner till grunden 1818, ersattes av det nya palatset 1870 och 1927 flyttades ambassaden till den nya huvudstaden Ankara. Svenska forskningsinstitutet, som främjar svensk och nordisk forskning om Turkiet, Främre Orienten och Centralasien har också sina lokaler här.

När jag var där i november 2012 fanns det tvärs över gatan en liten skärmutställning med fotografier från den sista stora jordbävningen i Van. Jag pratade med en gammal gumma som också tyckte det var förfärligt med jordbävningens offer. Men hon avbröt mig med att hon skulle gå och "jobba", det vill säga spela saz framför svenska konsulatet...





Om vi ändå har promenerat tre kilometer från Taksim kan vi väl lika bra passa på att gå över till andra sidan gatan och med hjälp av vår interaktiva internetkarta försöka leta oss ner genom smågatorna och zooma oss ner till Pera Palas Hotel! Det legendariska hotellet började byggas 1892, för att inhysa de välbeställda passagerarna från Orientexpressen. Visst är det lätt att föreställa sig att vi deltar på hotellets grandiosa öppningsbal 1895. Eller att vi är här 1922 och över en ren whisky med is snackar om litterär "Isbergsteknik" och livets mening i "the Orient Bar"med den unge reportern Ernest Hemingway, som rapporterar för Toronto Star om det grek-turkiska kriget 1919-1922. Eller att vi 1924 får se en kort skymt av den skygga Greta Garbo när hon träder in i den mörka trä- och gjutjärnshissen och stänger hissdörren om sig. Eller att vi 1926 eller 1932 tar en liten "afternoon tea" med Agatha Christie i matsalen och diskuterar deckarintriger och arkeologiska utgrävningar med henne. Förmodligen var det här i rum 411 hon skrev "Mordet på Orientexpressen". Om du frågar inbitna turkiska nationalister är det viktigaste rumsnumret naturligtvis, rum nummer 101, där Mustafa Kemal "Atatürk" skall ha förberett det turkiska frihetskriget. Men jag tror att Agatha Christie försöker lura in oss på ett sidospår med "Orientexpressen".

Vi ska ju följa i spåren på brytpunkterna mellan det sekulära och religiösa. Vi återvänder därför till Tünel. Härifrån går fortfarande världens näst äldsta tunnelbana, efter London Tunnelbana från 1863. Minitunnelbanan startade den 17 januari 1875 från Tünel och går fortfarande 573 meter ner till Karaköy, nära Galatabron.

Ett alternativ till tunnelbanan är att vi tar till vänster vid Tünel och följer några av Muhammeds välsignade katter nerför de slingrande kullerstensgatorna och på vägen kanske köper någon turistsovenir. En liten plastfigur av "Mehmed Erövraren" kanske? Eller av hans fru? Eller hans mor? De som fortfarande har mycket pengar kvar i resekassan att spendera kanske funderar på att köpa en saz, som speciellt kurder och turkar har en förkärlek för, eller en rundare ud som traditionellt hör till arabisk musik.

Om vi har blivit trötta av vår långa promenad kan vi på nervägen stanna till och köpa en "small", "medium" eller "large" papperskopp fylld med färskpressad juice av granatäpple, apelsin, äpple eller morot, innan vi stärkta går upp och kollar utsikten över Istanbul från det berömda Galatatornet. Tornet byggdes 1348 av genoesarna som här hade sina egna kvarter som halvt oberoende koloni från 1261 med en egen guvenör, "podesta", utsedd av Genua, tills Konstantinopel den 29 maj 1453 erövrades av ottomanerna under "Mehmet Erövraren".

En del av murarna som byggdes för att skydda kolonin finns fortfarande kvar. Det skulle dröja till den utländska ockupationen av Istanbul tills deras ättlingar återkom hit. Lite längre åt öster vid Galata pier landsteg en italiensk bataljon bestående av 19 officerare och 740 soldater den 7 februari 1919. Dagen efter förstärktes styrkan av 283 karabinjärer för polisarbete.

Men vi fortsätter ner i backen tills vi kommer till Galatabron. Där möts vi av en intressant ljudmix från tutande bilar, fiskmåsars skrikande och färjornas signaler. På gamla foton från 1880 och framåt kan man studera hur träbron ersattes av en kullerstensbelagd bro och hur fotgängare, oxdrivna kärror och fina hästdroskor fick släppa fram spårvagnarna i mitten, innan biltrafiken och de trådbundna bussarna tog över och började trängas med varandra på asfalten.

Ni som är bridgevänner kanske känner till att namnet på ert älskade kortspel förmodligen kommer från denna bro, "Galata Bridge", som brittiska soldater under Krimkriget 1853-1856 passerade för att spela kort i ett kaffehus.

På andra sidan Galatabron möts vi av ett stort torg fullt med människor och duvor som antingen trippar uppför trapporna till den stora mosken Yeni Cami Nya moskén till vänster eller rakt fram in i den Egyptiska basaren med alla sina dofter och färger från örter och kryddor. Om sötsuget börjar sätta in kan vi ta en vända in och prova på någon "tatli" sötsak som "lokum" och titta på alla fina orientaliska mattor med mera som finns att pruta på. När vi kommer ut från basaren igen har vi lite längre mot öster Sirkeciterminalen, den gamla klassiska slutstationen för Orientexpressen när den första gången avgick från Paris 1883.

Vi går dock ombord på en färja österut och passar på att smutta på starkt turkiskt té i små tulpanformade glas, medan vi betraktar Istanbuls sjösida från färjans slitna vitfärgade träbänk och svalkas av friska fläktar över Bosporen.

När färjan kommer fram till stadsdelen Üskudar på den asiatiska sidan av Istanbul tar vi en taxi ännu längre österut tills vi från taxins fönster kan se upp mot Camlica, 267 meter över havet, varifrån man på toppen har en fantastisk utsikt över Istanbuls alla vattenvägar. Något besök på något téhus eller restaurang uppe på kullen har vi tyvärr inte tid med, om inte den här artikeln ska bli en mastodontartikel.

Men det är ytterligare ett spår som visar att Allah ska bli mycket större om AKP får fortsätta att bestämma i Istanbul. Uppe på kullen ska en stor magnifik moské byggas med plats för 30 000 besökare som kan njuta av den lika magnifika utsikten. På köpet blir inte bara Allah större, Erdogan blir större och kanske rentav blir ihågkommen som Erdogan "den magnifike" - i likhet med den störste sultanen av dem alla, Süleyman den magnifike? Men det finns kritik mot att bygga en mastodontmoské på denna plats även inom AKP.

Efter denna lilla utflykt kan vi säga åt vår taxichaufför att köra mot sydväst förbi Selimye, sjukstugan där Florence Nigthingale, "Damen med lampan", arbetade under Krimkriget och reformerade sjukvården.

Klockan har blivit sen när vi efter Selimye stiger av taxin vid den gamla järnvägsstationen Haydarpasa som var västra terminalen för Bagdadjärnvägen och Hejazjärnvägen till Medina.

Fortfarande är Haydarpasa den västra terminalen för järnvägen till Ankara. Kemalisterna vill vörda stationen som förknippas med Atatürk, men AKP har redan bestämt att att det ska byggas ett shoppingcentrum på platsen och som grädde på moset naturligtvis... en moské!

Det finns många foton på Atatürk som visar hur han kommer till Haydarpasastationen från Ankara, eller lämnar Haydarpasationen för att åka till Ankara. Men det är för tidigt att vinka farväl åt Atatürks nationalistiska tåg som fortfarande eldas på mycket starkt i Turkiet. Erdogan gör visserligen sitt bästa för att samla till sig alla maktbefogenheter som turkarnas nya landsfader, men kemalismen överlever nog, på gott och ont, att solen slutligen går ner över gamla Haydar Pasa...

Av Lennart Asp 24 jan 2013 06:00