Valt inlägg:
Ska föresten ta och kolla min adressbok - du skulle ju kunna ha rätt om Akins kapten,,, men nej där står Nasettin - men oj vilka minnen som steg upp ur den samlingen - jag har haft den ganska så länge, och med på många resor.
Nja tycker du att jag är för auktoritär? Som skeppare har bara skepparexamen så hade jag ord om mej att vara en resonabel befälhavare på den skuta jag körde charter med här i Stockholms skärgård, men då det brallade i så måste besättningen göra som den blir tillsagd - det funkar inte om folk springer omkring som lallande fån då vind och vågors krafter är på lekhumör - och är dom förbannade då söker jag omedelbart lämpligt lä eller öppet vatten - att ligga inne bland grynnor och kryssa med ovan charterbesättning är inget drömjobb.
Nummer ett var att inte ta några onödiga risker och att ha lika många ombord då vi kom tillbaka som då vi for.
En och annan incident går inte att undvika, men det är särskilt då som någon måste ta befälet och bli åtlydd.
Kanske naturligt att den som kan skutan tar på sej den uppgiften :-
En av mina äldsta polare som jag seglat mycket med i allt från kinesisk djonk till mahognykryssare och så förståss min ketch Susanna byggd på Råå varv 1928 i prima ek, 17 ton med 110 kvadratmeter segel.
Vi var så samspelta att vi aldrig behövde nämna det vi gjorde - vi gjorde bara det som för stunden var mest logiskt eller nödvändigt. Inte så konstigt att vi blev så samspelta då vi seglat ihop sedan 15-16 årsåldern.
Det var det Nasettin Dogan såg, därför överlät han åt mej att föra Akin dit hon skulle - utan sjökort, för några sådana hittade jag inte - däremot hittade jag en kompass efter ett tag då jag stått ensam en stund och förstått att dom andra måste ha fått nått annat för sej.
Jag hade ju haft koll på kölvattnet sedan jag tog över rodret så jag visste ju ungefär hur kursen låg - och då jag funnit kompassen fortsatte jag bara med kontrakursen som kölvattnet visade.
När jag som bäst stod och funderade över på vilken sida jag skulle hålla om några farledsmarkeringar som vi närmade oss nedanför en stad med endast en minaret kom kapten upp ur skansen - tittade inte på mej innan han kollat framför båten - när han såg Bandirma gav han mej ett leende som sa allt.
Han och besättningen hade somnat - jag var ung och utvilad och kunde ha stått flera timmat till om så vore - jag har alltid gillat att stå till rors - när jag som fiskardräng jobbade på en strömmingstrålare här i östersjön bytte jag bort mina disktörnar mot rortörnarna som fiskerieleven helst slapp - han diskade gärna bara han fick sova så länge som möjligt - jag älskade att möta gryningen på väg mot horisonten med en dunkande tändkula under fötterna.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?