Alltings mening

som en närstående brukar sägaDet enskilda livet har ingen mening alls

Hej och hå Einar Wåhlberg - det var en ödmjuk redogörelse av den eventuella meningen med allting. Jag måste säga att man måste vara lite mer precis än så om vi verkligen ska kunna diskutera frågan som sysselsatt mänskligheten sedan Hedenhös. Det förefaller vara ett alltför reducerat synsätt att fastslå att den sökta meningen "är en beskrivning av antingen en sak eller av hur flera saker fungerar tillsammans." Du säger att det handlar "antingen om meningen om något eller med något, och i det fallet är det väl i första hand det sista som är en kärnfråga då det gäller livet som då kan uttryckas med frågan - finns det någon övergripande mening med livet som är större än livet själv? ------------ Du fastslår att "meningen med livet är ödet" - ett i mina öron märkligt påstående - menar du att vi lever för att skapa ett öde, eller att livet sker för att uppfylla ödet? ----------- Att tänka att meningen skulle vara det som bildar våra liv är även det en märklig kovändning. Livet bilar livets fortsättning och det utan att det har någon annan drivkraft än att fullfölja överlevnadsdriften - där finns ingenting "DÄRFÖR ATT". ------------ Hitintills är det bara i trosfrågor som livet fått en övergripande mening med sej själv - och då att en gud vanligen tänks ha en plan med en särskild art som i människans fall är människan. Hur andra arter ser på saken ska jag lämna därhän för ögonblicket. -------- Mer sansade tänkare söker möjligheten att ge mening åt en kommande fortsättning på livet givet de förutsättningar som råder. Martin Ljung uttryckte sakernas tillstång på ett mycket träffande sätt - Livet är som en påse, tomt och innehållslöst,,, om man inte fyller den med nånting. ----------- Själv ser jag det ungefär så här - livet är i grunden ett vegeterande reaktivt tillstånd där livsprocessen är sej själv nog - för att detta tillstånd ska få en mening fordras en medveten vilja att skapa denna mening - i det fallet kan jag hålla med om att livet är på god väg då även detta skapande är en evolutiv process. Dock måste jag konstatera att det är långt kvar innan livet generellt sett verkligen har fått denna övergripande mening. --------- Tar vi oss en titt på det personliga planet kan vi se en del varianter på försök till meningsskapande, men i det fallet så gott som uteslutande i den personliga egennyttans tjänst. ------------ Du säger att//Paradoxalt nog får ju det vi tycker är "meningslöst" en mening när vi slutar söka efter något "meningsfullt"//. Kan du utveckla det? Jag tänker mej att troende människor "söker" och möjligen kan finna något meningsfullt om dom slutar med det och ser livet som det är i stället, men att icke troende inte söker, men "försöker" skapa mening i sina strävanden med utgångspunkt från de faktiska omständigheter dessa erfarenhetsmässigt känner till.

Einar...att människan är rädd för döden är en sund självbevarelsedrift som alla utom självmördare har. Man skall alltså vara rädd för döden i meningen akta sig för den,undvika den..Den som påstår sig inte vara rädd för döden är direkt livsförnekande, eller i svårt självbedrägeri.
Livet är det som faktiskt är fallet...med eller utan "mening"...den som behöver fråga om livets mening är i nån form av tvivel på, inte "meningen", utan på livet självt.Här kommer skärningspunkten, kan jag förtrösta på livet ? Eller har jag skäl att ifrågasätta det och tvivla ?
Eller skall jag förtränga hela frågan och göra som de vuxna och anse den lite barnslig ? Att för en "rationell" människa uppfostrad i denna era av "empirisk vetenskap" hänge sig åt förtröstan är ett svårt steg.
Att säga till sig själv..Jag behöver inga svar..jag litar på livet,som är allt jag har...som vi har...och som nåt större än oss själva har..kräver mycket. Min erfarenhet är dock att alla som väljer att inte förtränga...märker förr eller senare till sin förvåning att de är mer än sig själva..att nåt går tillsammans med dem, och de kan vila i förtröstan.

vad är meningen med livet för den som ändå ska dö? endast ett evigt liv har en mening

Lord...så chickt individuell du är...bara i ett snävt egoperspektiv kan människan verkligen dö...Är du ett med mänskligheten blir det svårare.
Sluta se dig själv som en Individ...se dig själv som Divid, ett och delbar med alla människor. Genom oss känner vi, genom oss lever vi, som Individer är vi i bästa fall komiska.

Aguirre du berör min syn på det hela i din kommentar till Lorden - men i fråga om "Gud som hallick" känns skuttet lite för långt. Som gud känner jag mej tung och sorgesam då människan - mina barn, gör livet till ett helvete för varandra, den motsatta känslan infinner sej dock då jag ser människor älska och göra varandra lyckliga - då kan lite koppleri trots allt kännas försvarbart :-

#12 - Kan det ha varit att du ställer en med ett ändligt liv mot värdet av ett evigt liv. Kan inte påstå att det är sant eller mindre osant av just det skälet. Det kan mycket väl existera en mening i ögonblicket utan föreställningen om den mista lilla evighet.

Lordchaos, jag tror jag förstår hur du menar!? Du verkar beröra en sak som jag borde skrivit lite mer om i artikeln. Nämligen den att när vi dör eller slutar existera på något annat vis så sätter vi punkt för vår mening. Sedan finns den meningen inte längre och vi kan omöjligt se någon annan mening eftersom vi faktiskt inte finns då överhuvudtaget. Har jag fattat dig rätt nu?

Det är här det blir intressant för hur alltings mening ser ut. Nämligen meningen med allting och historien för allting. Från historiens allra första början tills dess absoluta slut. Om det nu finns ett början eller slut? För det är ju mycket möjligt att allting bara fortsätter i oändlighet? Och även om vi hittar något vi kan kalla för början och något vi kan kalla för slut, så behöver det ju inte vara någon absolut början eller slut. För hur ska vi veta att allting inte bara börjar om från början när vi kommit till slutet?
Det är nämligen denna alltings mening eller den stora meningen som är intressant tycker jag. Hur ser DEN meningen ut egentligen? Den ENDA SANNA meningen?

14#15 - De vanligen undflyende svaren :- Vad sägs om att vara lite mer vidsynta än att relatera allt till det egna subjektet? Livet är nu - och vi som nu lever gör detta med en påverkan på det övriga livet oavsett vi vill det eller ej - vad är det som säger att vi oavsett det finns någon "alltings mening eller den stora meningen", eller inte gott kan passa på att vara levande så gott det går tills vår tid har förrunnit - som om inte livet är mening nog. Tänk er själva att nu - just nu lever vi - vi lever i ett universum där vi inte har den minsta aning om vad det egentligen innebär att vara en del av ett universum med alla dess konsekvenser och att denna okunnighet försvinner med vårt sista andetag - men dessförinnan kan de som kan, faktiskt göra universums eviga minne av vårt försvinnande ögonblick så pass trevligt att återse att vi skulle kunna tänka oss att själva komma ihåg om vi fick chansen.