Valt inlägg:
Einar...att människan är rädd för döden är en sund självbevarelsedrift som alla utom självmördare har. Man skall alltså vara rädd för döden i meningen akta sig för den,undvika den..Den som påstår sig inte vara rädd för döden är direkt livsförnekande, eller i svårt självbedrägeri.
Livet är det som faktiskt är fallet...med eller utan "mening"...den som behöver fråga om livets mening är i nån form av tvivel på, inte "meningen", utan på livet självt.Här kommer skärningspunkten, kan jag förtrösta på livet ? Eller har jag skäl att ifrågasätta det och tvivla ?
Eller skall jag förtränga hela frågan och göra som de vuxna och anse den lite barnslig ? Att för en "rationell" människa uppfostrad i denna era av "empirisk vetenskap" hänge sig åt förtröstan är ett svårt steg.
Att säga till sig själv..Jag behöver inga svar..jag litar på livet,som är allt jag har...som vi har...och som nåt större än oss själva har..kräver mycket. Min erfarenhet är dock att alla som väljer att inte förtränga...märker förr eller senare till sin förvåning att de är mer än sig själva..att nåt går tillsammans med dem, och de kan vila i förtröstan.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?