Vem vågar göra en kovändning om skolan?

Igår sände Sveriges Radio Studio Ett en skolspecial, "Skolan och lärarna". Utvalda representanter för högskolan, Skolverket och lärarkåren fick gott om sändningstid, varvat med inslag med intervjuer med elever och med kända personer, som berättade om sina erfarenheter från skolan. Programmet syftade till att ge svar på frågan varför skolan beskrivs som att den är i kris, med elever som inte klarar målen och lärare som klagar över sin arbetssituation.

Jag har själv skrivit en del artiklar om skolan här, där jag propagerat mot den rådande skolpolitiken, med vinstdrivande skolor, ökat betygsfokus, och jag har hävdat att anställda inom vård och skola, ur ett makroekonomiskt perspektiv bör tjäna relativt mindre än anställda i andra kompetensmässigt motsvarande yrkesgrupper och att lärarnas klagan över administrationsbördan är överdriven. Jag fick gott om vatten på min kvarn i Studio Etts program.

När elever intervjuades om huruvida de skulle kunna tänka sig att bli lärare handlade allt om läraryrkets status. De flesta av de elever som intervjuades sade att de inte tror att de vill bli lärare eftersom de upplever att yrket inte har den status de skulle vilja. En elev sade att den redan jobbade extra med att hjälpa andra elever med matten och tyckte att det var så roligt att lära ut att han kunde se framför sig att han jobbade med det senare i livet. Inte ett ljud nämndes om att lönenivån i läraryrket skulle avskräcka.

När representanterna för högskolan, skolverket och lärarkåren intervjuades pratades det igen om yrkets status, lärarnas förtroende hos samhället att bedriva sitt yrke självständigt, om glädjen av att arbeta med att lära ut och att arbeta med en ung generation, om hur skälet till att man blir lärare ofta är en egen lärare som blivit en förebild. Inget nämndes om lön och när Studio Etts reportrar febrilt försökte få exempel på exakt vad för administrativa uppgifter som är så betungande, så duckade de medverkande hela tiden, kunde inte svara.

Däremot nämndes problemet med att skolan har blivit en affärdrivande verksamhet där det är svårt att inte se eleverna och deras föräldrar som kunder och hur det kan påverka spelet mellan lärare och elever på ett negativt sätt genom att man måste tänka sig för vad kontakt med elever och föräldrar kan få för effekt på skolans förmåga att rekrytera nya elever och bra lärare.

Efter Studio Etts program är jag minst lika övertygad som tidigare, om att skolor inte ska vara affärsdrivande och att fokus i skolan ska vara på inspiration hos elever snarare än resultat, eftersom resultat kommer av inspiration, inte av krav på resultat. Jag är också övertygad om att det är den affärsdrivande skolan som skapar missnöje hos lärare, för att affärsmålen står i konflikt med det som ska vara en lärares mål och att en affärsdrivande skola på sikt lockar till sig personer som ser mer på vad de får i sina lönekuvert än på glädjen av att få jobba med läraryrket, och att därför lärarmissnöjet annars kommer öka och kvaliteten på skolan ytterligare försämras.

Måtte regeringen snart inse att så här kan vi inte fortsätta. Marknadsekonomi är toppen, men inte i skolan. Senast igår fick tiotusentals ungdomar i Sverige reda på att det är oklart om deras skola kommer finnas kvar i höst. Ursäkta - vad är det för jävla samhälle!

Av Carl Olof Schlyter 31 maj 2013 11:49