Semestern som aldrig tar slut

Dessa funderingar handlar om hur en nästan nöjd, nästan snygg, nästan klok pensionär i medelålders plus-åldern en dag får nog, får vad den tål. Får järnet. Känner att nu räcker det. Mumlar för sig själv: Jag orkar inte. Utan att närmare tänka över vad dessa ord egentligen betyder.

I decennier har det tydligt känts att krafterna minskar. Orken tar tid på sig att rinna till inför de vanliga turerna och rutinerna i familjens dagliga Harlem Shake. Lederna som gnisslar och kämpar emot, läsglasögon tjocka som Sherlock Holmes förstoringsglas och man konstaterar "Glasögonen är sig lika - inte synen, min käre Watson".

Livet som i 40 år lekte och gick vår väg har nu jävlats i några år. Det mesta går snett, som ett beställningsverk av mörka krafter. Ett vuxet barn insjuknar, plågas i över ett år och dör, ändå helt oväntat. Vi besöker henne två gånger om dagen i månader på hospice. Ändå är förvåning och sorg oerhörd när hon går bort. Trots att vi mycket väl känner betydelsen av ordet palliativ vård. Vård vid livets slut.

Ett annat kärt barn, den vältränade 45-åringen, faller en kväll i mars i badkaret ensam hemma med ettåringen. Han slår sig fördärvad mot badrumsinredningen, blöder litervis, blir medvetslös och får ett flera minuters hjärtstopp. Han räddas av sjuåringen som råkar komma hem tidigare än planerat. Hon ringer ambulans, grannar och anhöriga. Sjuåringen tar också hand om lillebror som vaknat av buller och bång. Intill dess anhöriga anländer. Ambulanspersonalen lyckas starta hjärtat på den medvetslöse och begravningsbyrån får avvakta några år till. Efter fem dygn på KS intensivvård i narkos och med sänkt kroppstemperatur väcks han och är efter 14 dagar identisk med sitt forna jag. Helt återställd alltså.

Den trötthet och den leda som infinner sig vid för många och tunga händelser är svår att tänka bort. Är detta bara början? Vem blir familjens nästa offer för makternas fula och ojusta tacklingar? När människan står mitt i arbetslivet, som sällan är en dans på rosor, då har vi alltid semestern som ett ljus i tunneln. Den kolsvarta tunnelmynningen får plötsligt gråtoner, rent av lite hopp, då av semesterplanernas guldkant.

Pensionären, den så kallade "friherren" har ingen semester att se fram emot. Han har alltid semester och är glad såsom fågeln över detta faktum. Men minns - semestern tar alltid lika abrupt slut. När man njuter som mest i skydd bakom klitterna på danska Vestkysten. Eller simmar i 27-gradigt vatten vid det återuppbyggda Kao Lac, just då när allt är på topp ska man börja springa för livet för att anpassa sig till bussar och flygtider. Semestern är slut och brutalt sparkas man in i en verklighet som just idag känns betydligt överskattad.

I viss sinnesstämning känner jag tanken på döden som den eviga semestern som aldrig tar slut. Den totala befrielsen från sorg, besvikelser, ledbesvär, cancer, begravningar och ett falnande välstånd som kräver ständig översyn och krafttag på heltid. En tunnel helt utan mörker. En framtid att drömma om och längta till. En semester som aldrig tar slut.

Finns bättre alternativ?

Av Lennart Lundwall 07 apr 2013 06:00