"Jag vill att män ska bli lite mer som mig"

Feministikonen Nina Björk sitter i TV och pratar dagis. Hon kritiserar den feministiska rörelsen för att sätta likhetstecken mellan lönearbete och kvinnlig frigörelse, vilket hon menar har skett på barns bekostnad. Jag reagerar instinktivt med att blir arg. Det verkar gå sjukdom bland den tidigare generationens feminister. Björk, Skugge och resten av Fittstimsfeministerna förefaller alla ha bytt ut sitt politiska engagemang mot en stilla medelklassvardag och kärnfamilj.

Sedan feminismens födelse har möjligheten till egen försörjning fått utgöra en central fråga för kvinnorörelsen. Pengar är makt och egna pengar har därför blivit en grundbult i kvinnors frigörelseprocess. Jag önskar att vi vid det här laget kunde lägga lönefrågan på hyllan och istället blicka framåt, men om sanningen ska fram har Sverige fortfarande en av världens mest segregerade arbetsmarknader. Kvinnor tjänar ännu inte lika mycket som män, och i kvinnodominerade sektorer reas kvinnors arbetskraft alltjämt ut.

Björk, varför sviker du min och nästa generation, vill jag fråga, för att sedan ställa mig själv frågan om det är det du verkligen gör?

De senaste årens smutskastning av feminismen som ideologisk avart har inte varit skonsam. Arbetet har gått åt att försvara tidigare feministiska landvinningarna istället för att bryta ny mark. I den offentliga debatten har kritikerna beskyllt Sverige för att föra en statsfeminism att jämföra med Stalins Sovjet. Försöken att montera ned den feministiska systemkritiken har varit framgångsrika. Feminismen är inte längre den breda rättviserörelse den en gång var. Det har satt sina spår, inte bara i form av hat och hot, utan också i ett enskilt feministhjärta.

I ett samhälle där feminismen konstant kritiseras för att vara totalitära är det enkelt att till slut skjuta all kritik ifrån sig. Det var det som hände den där kvällen när Björk betvivlade yrkesarbetet och barnomsorgen som nyckel till kvinnans frigörelse. Förblindad av min iver att ställa feminismen till svars gick min egen kritiska blick förlorad.

Har det högt stående idealet om en fulltidsarbetande man med näsblod och stressandedräkt gjort kvinnor till än fler kuggar i arbetsmarknadens omänskliga maskineri. Har kvinnors frigörelse kokats ned till att handla om kvinnors rätt att leva ett manligt liv där egenskaper som effektivitet, konkurrens och prestation premieras. Har vi själva blivit en del av det system vi en gång kritiserade.

Verkligheten är komplex och vad det här är frågan om är en allt mer avancerad ekvation än att dela debatten på mitten och välja sida. Det förändrar däremot inte det faktum att hela idén om den förvärvsarbetande människan som maskin bygger på en modell där män som försummar sina barn har fått sätta standard.

Sannolikt blev Björk förespråkare för en ny feministisk riktning då hon först satte dagis-debatten på kartan för snart 10 år sedan. Den första att som offentlig feminist ifrågasätta det faktiska pris vi betalar för att anpassa kvinnor till den maskuliniserade arbetsmarknaden, i form av försummade relationer och brist på mänsklig kontakt. Ett välformulerat feministiskt motstånd mot samhället som enbart kapitalistisk kalkyl. En pionjär på området som idag har kommit att bli allt mer aktuell i takt med oron på arbetsmarknaden sprider sig.

Feminismen skulle må bra av att bejaka den kritiska traditionen den är sprungen ur. Är det här sedan en fråga om dagis är en annan femma. Sannolikt är det en fråga om att feministiskt ompröva värden vi sedan länge har tagit för givet. Målet kan inte vara att snitta 70 arbetstimmar i veckan för att förverkliga en dröm vi själva inte har varit med att om konstruera. Men frigörelsen ligger inte bara i att skaka av oss myten om den manliga karriäristen, frigörelsen ligger i att presentera nya perspektiv på verkligheten, och erbjuda andra sätt och leva. Jag inte vill bli en sönderjäktad man med näsblod och stressandedräkt, jag vill att män ska bli lite mer som mig.

Av Zandra Bergman 08 mar 2013 06:00