Ge mig min gravsten

Det här är en uppmaning; du har redan stulit tillräckligt och jag tillåter det men att du kom och trilskades var inte planerat, du skulle ha legat i ide överallt förutom i mitt huvud. Du, finnas på riktigt? Jag har hittat på alla mina människor förutom den som tripp-trappar runt och tror att mina ord inte har någon uppkomst.

Om du släpar upp mig ur floder jag försöker begrava mig i kan du inte bara gå, inte utan att lämna något kvar, inte utan att ge mig den enda sten den här kroppen kan bära - och jag kan bära mer än du tror; du är inte en moder även om du ibland ser ut som en i de versioner av dig jag skapar. Du skulle inte ens orka lyfta mig men stenar stjäl du och någon av oss måste ligga under den; du vet att den är min. Jag kommer fortfarande att lita på dig när jag slutar tro att någon annan kan bära oss.

Jag vill bara ha min gravsten. Jag kan skriva orden själv men du har min sten och du kan inte tvinga mig att vara här bara för att jag ska få stirra på dig, inte ens du kan lyckas med det.

Vill du skriva på den? Du som skulle bli poet men översatte bort dina egna känslor, vill du skriva på den? Orden skulle stå där, med mig. Du skulle vara stor.

Det här är en uppmaning. Gravstenen är mina ord och jag ska vara ensam med dem; jag har klorna, inte du. De famlar om intet när de inte har något att krafsa mot, så ge mig min sten. Miryam gråter för att du kvävde mig, inte för att du gick.

De måste få krafsa mot den.

Av Scarlett Miryam 25 feb 2013 01:02