Mitt kalla krig

Jag finner mig plötsligt sittande i min VW av 1956 års modell, blåmetallic, 30 hästar, ganska välvårdad om jag får säga det själv. Det är i slutet av mars 1963 och vinterns snövallar skymmer all sikt över odlingslandskapet på slätten. På väg mot det omsorgsfullt förbannade militäreländet med adress Villingsberg, mittemellan Örebro och Karlskoga. Några mil efter det märkliga vattentornet i Örebro, Svampen, börjar vägen luta svårt uppåt och jag tvingas peta in 3:an på den trogna Folkan. Jag är på väg uppför Kilsbergen och inne på de sista milen före Villingsbergs skjutfält. Strax kan jag växla upp och börjar spana efter vägskyltar mot mitt hem under kommande halvår.

Jag finner skylten, svänger vänster och kör förbi en liten lanthandel och strax syns en gigantisk parkeringsplats med tre-fyra meter höga upplogade snövallar. Några hundra meter bort syns flera faluröda baracker på kullen ovan slätten som framåt maj visar sig vara en liten grund och härligt varm sjö. Med badbryggor och svikt.

Jag står vid min lilla folka och ser jämnåriga parkera bredvid mig, låsa sina bilar och traska iväg mot barackerna. Om jag hade vetat hur mycket oförskämt roligt som skulle hända mig den sommaren i Villingsberg, då hade jag säkert inte sett så uppgiven ut. Många av grabbarna som dök upp där på parkeringsplatsen kände jag från sommaren 1962, sista året då A1, Svea Artilleriregemente, levde och verkade i Rissne, Sundbyberg, samt på gamla Järvafältet. Vi sköt 8 kilometer från Sundbyberg ut mot mål på Järvafältet. För säkerhets skull avlystes allt flyg på Bromma flygfält under vår kanonad. Det enda vi mindes från 1962 var nog kvällen då Radio Nord mördades av myndigheterna. "Hit The Road, Jack". Jack Kotschack hette han som startade succén som de flesta älskade. Reklamradion. Vi hörde finalen på luckan.

Vi hade som skjutskolemanskap fått vår tjänstgöring lagd över två somrar, två gånger fem månader. Det berodde på att utbildningen av eldledare vid artilleriet endast ägde rum sommartid. Och vi, pjäsmanskap, laddare, förare, riktare och pjäschefer med korprals grad hade bara att ställa upp på galenskaperna. En eldledare har det ibland hett om öronen. Han ligger i skydd i målområdet och dirigerar eldgivningen mot största effekt.

Tilläggas bör att Haubits mod 39, 10,5 cm kaliber klarar av att med hygglig precision träffa mål på nära 1 mils avstånd med en betjäning av fem personer. Ibland tilldelades vi en modernare pjäs som med egen drivmotor kunde förflytta sig i terrängen. Pjäserna kanonerna, som ni ickeartillerister säger flyttas till annan stridszon med hjälp av dragkroken på traktor eller lastbil.

Undertecknad frontsoldat hade vid mönstringen 1961 önskat tjänst vid något motoriserat förband, som förare eller mekaniker. Mönstringsnämnden såg ofta till att placera soldaten så långt från önskelistan som möjligt, vilket självklart placerade en motordåre till riktare vid artilleriet. Men jag insåg snart, där jag låg i solen halvsovande i gräset vid min kanon, att detta inte var ett dåligt alternativ. Mina hörlurar, ständigt på plats, ständigt i funktion, kabeln som begränsade min radie när skjutning inte pågick, hindrade inte tankens flykt. Det sinnessjuka babbel som pågick på linjen under väntetiden mellan skjutningarna får mig att fnissa än idag. Och vid skjutning jobbade alla som små djur för att kunna få iväg 3-4 granater per minut. Mitt jobb var att väcka grabbarna inför skarpt läge, ställa in värdena i sida samt avfyra skottet. Samt se upp för rekylen då pjäsen ibland hoppade bakåt en halvmeter. "Save your balls", sa kapten. Och han visste vad han talade om - en skjutskolepjäs avlossade hundratals granater under en sommar.

Drivladdningen för att få iväg en stridsladdad granat bestod av färdiga krutkarduser av olika vikter. Eldledarna räknade på skottvinkel, laddningens storlek i kilo krut och granatens vikt och fick fram den bana som granaten skulle följa och många gånger fick vi genast en direktträff på målet. Utom en gång då jag tänkte på tjejer eller något, missade sidovinkeln och träffade en liten lada, hundra meter från målet. Den blev skräp. Nu består en pluton av fyra pjäser. Dom andra tre riktarna ställde guschelov genast in mina felaktiga värden efter skottet och räddade därmed min helgpermission. Dom brukade åka med mig hem till Stockholm på lördag morgon. Och dessutom slapp vi bygga upp ladan.

Det finns mycket att berätta om den tiden då Sverige hade ett av världens starkaste försvar. Kalla Kriget predikade vår kapten om och jag var med och snubblade omkring i det Kalla Krigets halvljumma utkanter. Flygande tunnan ylade i luftrummen runt Barkarby och Tullinge. Men mer om det nästa torsdag. Som Farbror Sven sa.

Av Lennart Lundwall 17 feb 2013 06:00