Barnfattigdomsskandalen - okej, vems huvuden ryker?

Det är inte svårt att stämma in i kritikerkören som menar att välgörenhetsorganisationerna Rädda Barnen, BRIS och Majblomman har missbrukat hela Sveriges förtroende. Jag skrev själv om det här i Sourze redan den 16 mars förra året under rubriken Rädda Barnens fattigdomsrapport - är den riktigt sann?. Tur att Janne Josefsson plockade upp den tråden så att den inte glömdes bort.

Men, ja, bra, då vet vi att Rädda barnen, BRIS och
Majblomman med sina respektive ledningars godkännande medvetet överdrivit om hur allvarligt tillståndet är för en kvarts miljon barn i Sverige. Vi vet att de tre organisationerna i olika nyanser har fuskat med statistik, grovt feltolkat statistik, respektive använt sig av överdrivet starka begrepp som lockar människor i samhället att skänka mer pengar till dem respektive till att få politiker att fatta felgrundade beslut i Sveriges högsta beslutande organ, Riksdagen.

Vilka konsekvenser ska det få då, för respektive organisations ledning?

Ursäkta? Ingen konsekvens?

Eller vad tror ni kommer ske? På "den gamla goda tiden", på Sigvard Marjasins tid, eller Gudrun Schymans, eller Mona Sahlins, då fick man antingen göra en total pudel eller i skam avsäga sig sitt uppdrag. Men nu är det andra tider. Nu är man medietränad. Hamnar man i worst case scenario i en intervju, alltså i läget att intervjuaren säger typ "Så du menar att du har betett dig som en komplett idiot och dessutom medvetet?", ja, då stirrar man bara rakt fram och väntar ut att situationen ska passera, alternativt, om möjlighet finnes, säger att "Nej nu har jag ett annat viktigt möte" och går helt sonika ut ur TV-kamerans blickfång.

För vem bryr sig? Visst kan det se jobbigt ut på löpsedlar och i sociala mediediskussioner några dagar - men herregud, det lägger sig ju snart?

Eller, vänta nu, i Håkan Juholts fall gjorde det inte det. Vad hände egentligen där? Kanske var hans uppdrag för stort, ändå, för att man skulle kunna komma undan?

Av Carl Olof Schlyter 23 jan 2013 06:00