Idioti och fylleri

Tänker er själva, att framför er har ni en person som är så på lyset att han inte vet vart han ska, som inte är i stånd att betala sin biljett och vars kompisar i värsta fall är i lika illa skick. När tåget väl stannat på slutstationen kunde dryckesbröderna bokstavligt talat ramla ur tåget. När dessa fylltrattar raglade vidare var min enda tanke: "Må gud vaka över dessa dårar så att de inte raglar för nära kanten och ramlar ner på spåret." Vid ett par tillfällen har jag kunnat bevittna att personer varit mycket nära att möta sin skapare fortare än de hade tänkt.

Jag tror att de flesta som arbetar eller har arbetat inom kollektivtrafiken har en del historier av samma slag. Jag har fotobevis på hur en del trodde sig vara snabbare än döden när de rusade över järnvägsspåren. Just den gången klarade sig alla, men om dessa idioter fortfarande springer över spåren så är oddsen stora för att turen en dag tar slut. Antingen förlorar de en arm eller ett ben, men för det mesta blir det enkel resa till rättsmedicinska – det vill säga bårhuset.

Sedan kommer den mindre trevliga uppgiften att meddela de närmaste anhöriga. I många fall kan det vara föräldrarna som får dödsbudet av polisen, om att deras barn har omkommit i en tågolycka. Och jag lovar att de som måste ta hand om vad som blev kvar av den stakars sate som omkommit inte tycker att det är direkt angenämt att ta hand om kroppen. Räddningspersonal har med säkerhet sett alltför många som dött under hjulen på ett framrusande tåg. Det brukar inte vara så mycket att se å andra sidan.

Nåväl, när alla som ska tas om hand är omhändertagna, kroppen är borttagen, eventuellt blod bortspolat och olyckståget bortkört, då kan alla åter gå till den vanliga lunken för kvällen/natten. Men för anhöriga till den person som inte kom hem den kvällen/natten återgår inget till de normala.

Och varför hände nu detta? Jo, på grund av att en person var så berusad att denne tappade både omdömet och koordinationsförmågan. Jag har sett till och med tjejer som har varit så berusade att de inte kunnat stå på benen, men ändå ska de dricka mer och sedan försökt kliva av tåget, herre gud, hur dum kan man vara? Jag kunde se både unga tjejer och killar som var så tankade att de inte kunde stå på benen. Det som var mest skrämmande var att det inte fanns en enda vuxen som såg till dem! Inte heller från samhället togs det något ansvar. Var fanns alla resurser? Var fanns föräldrarna? Inte förrän något redan hade hänt blev det liv i luckan.

Av Fredrik Hansson 05 maj 2011 12:23