Döden och hämnden

Mörkret sänkte sig över ålderdomshemmet Gyllne Solen denna sena februaridag. Hemmet låg på en kulle och man hade en fin utsikt över landskapet. Den gamla sjömannen Frank Nilsson satt som vanligt i sin stol vid fönstret och tittade ut över det snörika, disiga och gråa landskapet som sträckte sig en kilometer ner mot stora vägen. På sommaren var det ett fint ställe men inte just nu tyckte Frank. Han skulle hellre ha varit runt de västindiska öarna och njutit av sol och värme. Han mindes med glädje första dagen han som enda barnet och femton år gammal lämnade Majorna i Göteborg en januarimånad och mönstrade på MS Baldera, ett lastfartyg som gick med styckgods mellan Sverige och övriga delar av världen. Han var en riktig urgöteborgare med ett rappt och fräckt språk som kunde störa andra, men han hade alltid glimten i ögat. För några år sedan fick han en stroke som påverkade hans rörelseförmåga men som tur var inte språket. Numera brukade han säga att han seglade med MS Rullator. Han hade svårt att klara sig ensam i sin egen lägenhet vid Klippan i Göteborg och sedan ett år bodde han på Gyllne Solsidan. Han trivdes inte, många gånger tänkte han att döden vore en befrielse.

Han hade varit till havs i nästan femtio år och njutet av tiden ombord och de stunder han hade i land. På den tiden var det inte vanligt med containerlast och lastning av styckgods tog längre tid, vilket också gav längre tid i land. Han var ogift, inga närstående släktingar och han hade inga barn, inte som han visste om i varje fall tänkte han och flinade för sig själv. Damer hade det alltid funnits tillhands och redan efter två månader på första resan rök svenndomen i Rio tillsammans med en svarthårig skönhet som hette Maria och kunde har varit hans mamma. Att fixa svenndomen kostade några dollar. Damer i varje hamn hade han inte, men i Singapore hade han genom året lärt känna en, miss Jo, som han träffade en till två gånger per år. Han var som sagt en go gubbe och älskade friheten som sjöman trots många tunga stunder och jobb ombord och i land.

Friheten nu var mycket begränsad och orsaken var Rosa Eek, med dubbel-e, en skånsk avdelningsföreståndare på avdelningen. Hon var liten och smal men hade en grov röst som hördes. Hon ville vara lite fin i kanten, var religiös och tyckte inte om Franks språkbruk. Detta retade Frank, som dessutom var ateist, och han gav inte mycket för religion som mest hade ställt till krig, terror och annat elände över hela världen tyckte han. Rosa ville att allt skulle vara perfekt, precis som hon hade bestämt och det tyckte inte Frank om. Hon hade talat om att hon visste hur en sjöman var och då speciellt de från Göteborg. Hon hackade på honom som han vore ett barn tyckte han och han blev mer och mer less på kärringen. Han hade inget umgänge med övriga patienter, eller vårdtagare som det numera skall kallades. Han tyckte att de flesta var alldeles för dementa för att föra ett samtal och gick det så var det alltid gamla minnen som kom upp och dem han var ointresserad av. Aktiviteter var det dåligt med. Då och då kom kyrkan för att läsa och sjunga, någon bingo då och då annars blev det mest TV. Han hade en egen TV där han själv kunde välja vad han ville se på, inte som i samlingsrummet, där personalen mer eller mindre bestämde.

Han tog alltid med sig sin vinflaska till matsalen och det retade gallfeber på Rosa. Men neka kunde hon inte och Frank var ingen alkoholmissbrukare. Men det hade Frank kommit på att hon var. En gång då han hade gått fel och hamnat i linneförrådet hade han kommit på Rosa med att dricka ur en vinflaska. Flera gånger hade känt på hennes andedräkt att hon nog söp när ingen såg det. Frank tog gärna en whisky då och då och en god öl eller två. Den enda i personalen som gillade Frank, och det var ömsesidigt, var Gunilla, en ung undersköterska som då och då satt och tjöta med honom. Hon brukade handla på bolaget och apoteket åt honom och som tack stack han till henne några sedlar då och då. Hon tog tacksam emot pengarna då hon var ensamstående mamma till en pojke, Leo.

Det var som vanligt besparingar inom åldringsvården varje år och det hade inneburit att även Rosa fick jobba en natt i veckan, oftast onsdagar, med början klockan arton. Hon som chef tyckte inte om det. Hon ville styra, planera och bestämma. Även Gunillas tjänst skulle bort, inga undersköterskor skulle finnas kvar. Lingonsylten och äppelmos till lunch skulle man få betala för och även mjölken och grädde till kaffet! Frank var less på hela skiten och ville helst bort från alltsammans. En plan började därför dyka upp i hans huvud allt oftare. Och en dag bestämde han sig, han skulle genomföra den. Han log för sig själv och visste att det skulle bli ett oherrans liv när det upptäcktes.
Frank hade svårt för att sova och fick därför starka sömntabletter. Han tog en varje kväll, eller när han fuskade, två. Skulle han ta ett tjugotal skulle han somna in för gott. Det visste han.

Han gillade sin plan och bestämde sig för att genomföra den nästa onsdag då Rosa var i tjänst. Han hade vad han behövde för att genomföra den och ingen visste naturligtvis om hans plan. Han visste att Gunilla skulle bli ledsen men det var övergående. Han blev mer och mer förtjust i planen. Testamente hade han redan skrivet och hälften av det han ägde skulle tillfalla Gunillas pojke Leo och resten skulle gå till Läkare utan gränser. Att låta Gunilla få allt skulle ställa till problem för henne men enligt en advokat skulle det gå bra med pojken och denna skulle själv få disponera pengarna när han fyllde arton år.

Han var dock lite orolig för att Rosa inte skulle jobba på onsdagen men då fick han skjuta på planen en vecka. Onsdagen kom och han hade förberett allt, whiskyflaskan på bordet, några svarta oliver som tilltugg och några chokladbitar. Servetter hade lagts fram och han hade tänt ett ljus och satt och sippade på sin whisky. Klockan blev arton och Rosa började sin tjänst tillsammans med en skötare. Vid halv sju-tiden ringde han på serviceklockan och han visste att Rosa skulle dyka upp och inte skötaren som var känd för sin lathet och för att sova större delen av arbetspasset. Han hade länge undrat om de två hade något ihop då hon tydligen accepterade hans lathet.

Rosa var ju nyfiken på allt och kom gärna in på rummen för att snoka. Rosa kom och tittade omkring sig och upptäckte whiskyglaset och godsakerna. Frank frågade henne "Får man bjuda på en liten whisky med tilltugg?" Men Rosa svarade som förväntat med en sur min "Jag jobbar faktiskt nu!" "Ok" svarade Frank "Men du är välkommen senare om du ändrar dig". Hon vände på klacken och gick ut. Han visste att hon skulle komma tillbaka när det blev lugnt på avdelninge,n vilket det brukade bli vid tio-tiden.

Fem över tio knackade det på dörren, Rosa kom in och med en sliskig röst frågade hon om allt var okej. Det var sa Frank och frågade om hon ville ha en whisky nu. Hon svarade att jo tack det skulle gå bra med en liten en och så satte hon sig i besöksstolen.

Frank gick bort till bordet och vände ryggen åt henne och tog fram det preparerade glaset med tre stycken söndersmulade sömntabletter. Han hällde upp en rejäl mängd whisky, kontrollerade att tabletterna hade lösts upp och vände sig om och gav henne glaset. Hon hade redan börjat på tilltugget och hon tog en stor slurk whisky. Frank tänkte att han fick inleda en konversation och började prata om vädret. Rosa hakade på och det blev faktiskt ett litet trevligt samtal om väder och vin både här hemma och i världen. Frank berättade lite om hur det var under Ekvatorn och hon blev nog lite imponerad av hans reseerfarenhet. Hon tog ytterligare en slurk och glaset var nu nästan tomt. De fortsatte att tala om besparingarna och han fyllde på hennes glas. Efter en stund såg han att tabletterna började verka på henne då hon fick svårt att hålla ögonlocken öppna. Några minuter senare slocknade hon i stolen och började snarka lätt. Han gick bort till skåpet och tog fram sina sömntabletter och tömde i stort sett burken i munnen och svalde ner med en stor slurk whisky. Han visste att han nu hade cirka en kvart på sig att arrangera sin plan innan tabletterna började verka. Han tog bort överkastet på sängen och drog Rosas stol mot sängen och hasade henne upp och la henne närmast väggen. Han klädde av henne alla kläder och måste erkänna att han tyckte hon var snygg i all sin nakenhet. Han tog även själv av sig alla kläder och lade sig bredvid Rosa med armen om hennes midja. De såg ut som ett par som vilade ut efter ett skönt samlag. Han flinade nöjd för sig själv och tänkte på uppståndelsen i morgon när personalen på dagpasset kom vid sju-tiden för att kontrollera att allt var okej. De skulle då hitta en död patient, Frank Nilsson, naken med armen runt en lika naken föreståndare för Gyllne Solen som luktade sprit.

Vilket oherrans liv det skulle bli, men hämnden var ljuv, tänkte han innan ögonlocken sjönk ihop och han somnade. För gott.

Av Terje V. Löberg 05 apr 2011 11:06