En liten rävsvans

Det var sommar och sol, det var 1973 och allt såg faktiskt ut att vara perfekt. Jag hade av olika anledningar hamnat i ett okänt land, mist kontakten med min far och lärde mig nu ett helt nytt språk. Men alla vi andra i familjen var friska och landet vi hamnat i verkade mycket humant – människorna omkring oss var vänliga och förutom saknaden av min far, min farfar och min farmor, mitt hemland och våra traditioner så såg allt verkligen bra ut, med tanke på hur det kunde ha varit. Min far hade lärt oss mycket om överlevnad och vi kunde snabbt ställa in oss på nya utmaningar.

Långt inuti min lilla 10-åriga kropp fanns ändå en liten röst som sa: "Allt detta är inte rättvist, varför just du, kan inte allt vara som förr?" Skillnaden mellan ett leende och tårar kändes knivskarp och det var ofta jag hamnade i situationer som släppte fram den lilla rösten som bildade en klump i halsen.

Just denna dag var det Stångby loppis. Stångby är en liten by utanför Lund och även den plats där jag helt förstummad under min första jul i Sverige fick se vuxna människor dansa och sjunga "Små grodorna" – en mycket underlig upplevelse.

På Stångby loppis, där alla barn sprang omkring och småbusade och hade roligt fanns det en hästvagn som hade allehanda attiraljer, allt från stekpannor till rävsvansar och där stod en zigenarlik gestalt som sålde allt detta fantastiska till de nyfikna. Ungarna i min ålder köpte alla rävsvansar av denna farbror då det var ett måste att ha en rävsvans för varje någorlunda modern påg.

Jag stod och tittade på farbrorn och då jag inte hade några pengar kunde jag inte köpa någon rävsvans. Den lilla rösten kom fram i mig och sa "det är inte det att jag vill ha rävsvansen, men känslan av att vara som alla andra hade varit underbar, just bara därför." Klumpen kom fram i halsen och den svartmuskiga lite smutsiga farbrorn sa "come here my friend, here is a foxtail for you, and dont ever forget that everything is going to be alright, okay?" Jag blev överlycklig och rusade iväg med min rävsvans. Plötsligt kom jag på att jag glömt något jätteviktig, jag rusade tillbaka och frågade: "Im sorry sir, but I forgot to ask your name?" Mannen log och sa "they call me Angelo". Jag sprang vidare i mitt liv och rävsvansen försvann någon gång under de kommande åren.

Ungefär tio år senare, i 23-årsåldern, susade jag runt på min Ciao Piaggio, en trampemoped som blivit min livlina då jag nu var bostadslös och led av ständigt återkommande panikattacker, vilket ledde till att det var svårt för mig att behålla ett jobb. Jag såg alltid till att ha bensin i tanken då paniken när som helst kunde sätta fart och var jag än var just då satte jag bara fart mot sjukhuset i Lund, så fort jag var på väg dit började paniken åter sjunka och oftast kunde jag köra förbi sjukhuset utan att behöva söka hjälp.

Jag var aldrig längre från lasarettet än att jag snabbt kunde köra dit. Men i takt med att jag började finna mig i situationen började jag också må bättre, vilket ledde till att jag en dag glömde att tanka. Jag hade fått återvända till mitt tält efter att ha glömt min medicin där också ett tecken på att jag mådde bättre, då jag annars aldrig var utan en burk Stesolid i fickan och plötsligt puttrade mopeden till och stannade. Där stod jag, utan något sätt att snabbt ta mig till lasarettet, Hjärtat började slå snabbare och snabbare och paniken kom rusande som ett godståg rätt in i nacken på mig. Ett högt tutande avbröt panikattacken då en svart Mercedes av förlängd modell tvärnitade bakom mig. Jag trodde först att jag stod i vägen och flyttade mig till sidan, men till min stora förvåning hoppade en stor svartmuskig farbror ut ur bilen och frågade vad som stod på. Jag svarade lite skakande att min bensin tagit slut och att jag bad om ursäkt om jag stod i vägen. "Listen here" sa den zigenarlike mannen, "theres lots of room in my car, let me drive you to the gas station and I can fit your moped in the trunk". Överlycklig och lite chockad tog jag givetvis erbjudandet och när vi tankat mopeden sa han "now just come with me and I will show you something" Han lyfte in min moped igen och så körde vi mot Stångby. När jag förstod vilken väg han tagit började jag undra vart vi skulle och han sa, "just a little bit further, be patient Angus" och väl framme i Stångby stannade mannen sin bil och plockade ut min moped, ställde den på stödet och sa, "Angus do you see that car over there? Inside is a man that needs your help, and Angus, dont be worried, and dont ever forget that everything is going to be alright!" "Im sorry" sa jag till honom, "but I forgot to ask your name?" Han svarade "Youve asked me that once before Angus, its Angelo". Jag kopplade först inte men när han tappade sina bilnycklar på marken och plockade upp dem igen såg jag att han hade en liten rävsvans i nyckelknippan och plötsligt gick det upp ett litet ljus. Just då fanns inte tid för för mycket tankeverksamhet om detta då det visade sig att farbrorn i den andre bilen hade ont i bröstkorgen och svårt att andas. Jag körde honom med hans bil till sjukhuset och allt detta resulterade i att den gamle farbrorn, som tack för att jag räddat hans liv, lät mig bo i en av hans fastigheter i två hela år tills att mitt liv var på lite bättre köl.

Många år förflöt och för cirka tre månader sedan när jag, min fru och mina två söner var på väg från en hamburgermåltid i Lund hörde jag plötsligt någon spela flöjt på andra sidan gågatan. Jag tittade bort och fick se en svartbuskig man i lite halvsmutsiga kläder stå och spela och sjunga någon sorts folksång. Nedanför sina fötter hade han en lite låda där några lagt mynt. Jag gick bort och la ner några mynt, tittade gubben i ögonen och sa "have we ever met before?" Han svarade "well, thats all for this time". Han packade ner sin flöjt, tog sin låda under armen och skulle just gå då jag sa "will you be back here playing tomorrow?" Han tittade över min axel, såg på min familj och sa "No need for that Angus, I see everything turned out alright!" Jag fick den där klumpen i halsen igen men denna gång av en oerhörd glädjekänsla. Jag sa "thanks Angelo" och han tittade på mig, blinkade med ögat och log, tappade sina nycklar med rävsvans-nyckelringen och sa "There I go doing that again". Glatt sjungande försvann denna svartmuskiga lite halvsmutsiga figur. Antagligen ser jag honom aldrig mer. Eller kanske finns det många av hans sort, det är bara det att vi oftast ser smutsen och det svartmuskiga som något negativt och sedan stänger våra sinnen för allt annat som kan vara positivt.

Av Angus Liddell 28 mar 2011 09:44