Foliehattar spekulerar om 11 september

De som tycker sig veta att den officiella versionen är riktig kan hålla sig till den. Ni har ingenting att frukta och kan lätt vederlägga allt ovetenskapligt som här kommer fram. Alltså – till er som redan lever ert liv i sanning – låt oss foliehattar spekulera ett tag, så kan ju ni under tiden njuta av er överlägsenhet, samt skratta högt åt galenskaperna. Här kommer en rad frågor som hittills står obesvarade:

Hur kunde tvillingtornen förvandlas till så mycket pulver redan uppe i luften? Hur gick det till rent mekaniskt? Varje torn innehöll minst 100 000 ton betong – betong som smulades sönder så till den milda grad att merparten blev ett pulver med en kornstorlek på mellan 1/100 mm och 1/10 mm. I kommersiella krossverk kommer man inte i närheten av så små korn annat än som en liten biprodukt av besvärande damm. För att göra puder av betong måste man mala betongen i en kvarn. Men det fanns ingen kvarn som malde i tvillingtornen den dagen. Så – vad var det som gjorde pulver av betongen?

Alla bärande delar i tornen var försedda med ett cirka 50 mm tjockt brandskydd i form av asbetsfiberarmerad betong som sprutas på stålet och fastnat där. Sådant skydd är inte lätt att avlägsna. Det ligger i sakens natur att det skall sitta kvar när det som bäst behövs. Efter att tornen demolerats går det knappt att upptäcka en enda järnbalk som har brandskyddet kvar. Och – märkligast av allt – skyddet är borta runt om balkarna. En explosion med ett tydligt centrum sprider sig som ljuset från en glödlampa. Den kan då riva loss skyddet på den sida av en balk som är vänd mot explosionen, men baksidan skyddas av balken och är därför mycket mer skyddad. Alltså – hur kommer det sig att alla stålbalkar i tornen blev av med sitt brandskydd?

Kontorsgolven bestod förutom av betong även av oerhörda mängder armering. På de över ett tusen bilder jag noga studerat från rasmassorna, tagna under hela uppröjningen fram till i maj 2002, återfinns inte mer än några tiotals kvadratmeter av den formplåt – 560 000 kvm 100 fotbollsplaner, som var golvens underdel. Utav 1 120 000 kvm armeringsmatta, som var ingjuten som armering i golven, har jag inte kunnat upptäcka några rester i rasmassorna. Det går att spränga järn till sfäriskt järn – en slags dimdroppar av järn – men det kräver temperatur över 3 000 °C och/eller enormt högt tryck. Det är en sak att skapa sådant tryck på en liten yta. Men att göra det under alla kontorsgolv, på alla ställen, med fasta eller geléaktiga explosiva materiel är i praktiken inte möjligt. När det gäller tvillingtornen – är det något ovanligt sprängämne som använts? Vad skulle det kunna vara?

Spekulation av typen brainstorming är ett sätt att släppa loss kreativitet. Ett sätt att försöka bryta sig ur mallarna, utan att för den skull ha krav på sig att det skall komma något användbart ut av det hela. Därför kan man inte tänka fel i en sådan spekulation. Jo, man kan snarare säga att det är fel att tänka regelrätt. Beräkningar som visar graden av fantasins vildhet får vänta till senare.

Termit av olika kvalitet anges ibland som det huvudsakliga sprängämnet vid tornens demolering. Och jag kan tänka mig att det användes till att kapa de fyrtiosju balkarna i husens kärna till lagom längder och kanske även till annat. Men det kan inte förklara pulvriseringen av betongen och upplösningen av allt järn i kontorsgolven eller bortblåsningen av allt brandskydd.

Nu till det vilda spekulerandet. Jag kan tänka mig att man huvudsakligen använde sig av vad som kallas thermobaric bombs vid tornens demolering. Det finns mycket att läsa om dem på nätet. Dessa vapen fungerar i två steg. Steg ett är att en explosiv gas – typ väte – sprids ut över alla ytor man vill se förstörda. Steg två, som kommer när rätt blandningsförhållande mellan luft och gas föreligger, är antändningen. Om luften inte räcker till som kommer explosionen att "rulla" vidare, vartefter den finner nytt syre tills all brännbar gas är slut.

Om man ska jämföra med dynamit eller krut så får man tänka sig att allting man vill spränga bäddas in i sprängämne. Orsaken är att sprängverkan avtar snabbt med avståndet från en vanlig explosion. En thermobaric bomb har inget avstånd. Den är i kontakt med allting innan den exploderar för andra gången. Därför blir sprängverkan ohyggligt mycket större över alla punkter på ett område och inte bara närmast ett centrum. I en fas av detonationen bildas vakuum tillräckligt för att en människa skall explodera inifrån av det tryck vi alltid har lika med omkringliggande lufttryck. När detta tryck plötsligt försvinner exploderar allt som är förslutet.

Jag kan vidare tänka mig att man använde sprinklersystemet för att leda ut gas i våningarna. Just sprinklersystemet är särdeles lämpat eftersom det når ut till varje ställe där det kan finnas behov av att släcka en brand – i praktiken överallt i tornen. Och jag har för mig att det var något "fel" på sprinklersystemet. Hur som helst skulle det förklara att apteringen av tornen inte krävde åtkomst till alla kontorsytor och andra ytor. Sedan tänker jag mig att det blev ett reaktionsförlopp så att en våning exploderade och samtidigt antände våningen under, som i sin tur antände våningen under och så vidare, i en hastighet av cirka tio våningar i sekunden. Gas måste ha tryckts ut några sekunder i förväg med någon slags styr- och reglerutrustning.

Det kan ha använt fler typer av sprängmedel, men den absolut största delen explosiv energi skulle enligt min spekulation gas-luft blandning, eventuellt distribuerad via sprinklersystemet, ha stått för.

Nu har jag spekulerat en del. Jag hoppas nu på att flera vill komma med sina förslag till förklaringar. Och jag hoppas att vi i god ton släpper fram varandra och meddelar kritik med en sådan respekt, att den kritiserade inte blir kränkt utan istället känner sig uppmuntrad att föda en ny idé.

Av Dag Nilsson 20 jan 2011 16:57