Nyfiken strut

"Nå, har vi fått med oss allting?" Petra står med händerna på höfterna en bit från oss andra, väl medveten om att vi ser upp till henne som om hon vore en Gud. Hon slänger med det höftlånga håret och får oss småtjejer att längta ännu mer efter samma kalufs. Att det sedan är fejk alltihop bryr vi oss inte om. Petra är ball och häftig, punkt.

Jag rullar in alla attiraljer i tygstycket jag stulit från mamma och kollar ytterligare en gång så att tändstickorna ligger i fickan. Ett skramlande hörs från ytterdörren och vi hukar oss skrämt, rädda att bli påkomna mitt i gärningen. Skrattande reser vi oss upp när vi hör mammas jollrande röst försvinna in igen med vår katt Rolle i famnen.

Fnissande går vi längs byvägen till farfars lada som numera är tom och mycket sliten. Jag är fullt medveten om repressalierna om mamma eller pappa skulle komma på oss, men längtan efter det som komma skall är alltför stor.

Jag haspar upp den stora, skeva rödmålade dörren och ett högt gnisslande hörs när den åker upp av sin egen tyngd. Vi skyndar oss in i det mörka utrymmet, och stänger noga igen efter oss.

Pia plockar upp det hon noga samlat in och sparat på sitt rum hela sommaren. Erika tar fram de små hemgjorda pappersrören som hon rullat ihop av vanligt vitt papper och klistrat med Karlssons klister, och jag lägger varsamt ned det hoprullade tygstycket på brädorna som knappt kan kallas golv. Genom de breda springorna växer maskrosor, vildvuxet gräs, och några hundkex som sprider väldoft.

Jag och tjejerna sätter oss i en ring med allvarliga ansikten. "Törs vi?" Orden ekar i våra huvuden medan vi funderar över dem. "Tänk om det är så farligt som alla säger?"

Jag ruskar på huvudet och tittar stoiskt på Petra som tvekande tar det insamlade i sina händer och silar det genom fingrarna. "Vi måste." Hon spänner ögonen i oss och ler. "Hur skall vi annars få veta?"

Vi andra nickar instämmande, och jag petar in de tunna, torkade mörkröda bladen i det vita pappersröret. "Vi har ju inget filter…" Erika viskar fram orden som om någon står och tjuvlyssnar på oss. "Men det kanske inte gör något?" Lägger hon till och ler urskuldande mot Petra som girigt greppar tag i det jag tillverkat och nonchalant tänder den medan vi andra tittar på henne med öppna munnar.

Efter bara några bloss hostar Petra till och pratar med kvävd röst. "Skitgott! Testa själv." Hon räcker den hemrullade cigarretten till mina darrande fingrar, och jag suger i mig av vår hemgjorda cocktail av mammas torkade rosor och farfars piptobak. Det doftar gott och illa samtidigt och smaken är vidrig. "Mmm det här var gott… testa du med." Cigarretten lämnas över till Erika och sedan till Cassandra.

När cigarretten gått några varv runt är den slut, och en underligt sällsam doft av nikotin och rosor ligger över oss. Vi är snurriga i huvudet och allmänt fnittriga.

Plötsligt öppnas dörren med ett brak, och min pappa kikar in i dunklet. "Tjena tjejer! Vad sysslar ni med då? Lina… du skall hem, förresten vet du väl att farfar blir skitsur om han får veta att ni är hans lador?" Han sniffar i luften och rynkar pannan. "Vad konstigt det luktar. Nä kom igen nu ungar. Skynda er ut härifrån. Morsan blir galen om hon får vänta med maten."

Han låser igen ladan med hänglåset som legat gömt på en av de timrade stockarna, och lägger armen över mina axlar när vi går hem. "Nästa gång du skall tjuvröka får ni sätta er ute. Det kan faktiskt börja brinna därinne, och då är ni chanslösa." Hans ord är inte hårda, men inte heller mjuka. Bara konstaterande och bestämda.

Av Anitha Östlund Meijer 04 jan 2011 11:44