Jul och kultur

Igår besökte jag en av Stockholms alla julkonserter. Snön vräkte ner över oplogade gator, insnöade bilar och livsfarliga istappar från taken.

Kön av människor på gatan som ville in till värmen i kyrkan sniglade sig sakta framåt. Inte ett irriterat ord hördes, alla väntade lugnt på sin tur att ta sin plats. Dirigenten meddelade snabbt att vi kunde spara våra applåder tills alla nummer var framförda utom för barnkören som låg mitt i programmet. Sedan följde solonummer, kör och orkester i en väl genomtänkt blandning. Kultur för alla och envar, kultur som aldrig behöver ifrågasättas, tradition som betraktas som en självklarhet och som människor kräver ska återkomma år efter år.

Hur är detta möjligt i en tid då kulturen ständigt måste bevisa sin existens, där frågan ställs om vad som har accept för statliga eller kommunala bidrag, om var gränsen går mellan egen finansiering och portföljmodeller?

Var i allt detta befinner sig denna lilla juvel av allmän egendom kallad julmusik och där vi alla känner oss jämlika genom tillhörighet och igenkänning? Kanske bör man i stället vända på frågan och hellre undra över vad som hänt med ett samhälle där kulturen ska ifrågasättas så till den milda grad att dess blotta existens kan bli partipolitik? Ett samhälle som rådbråkar sig själv om vad som måste uppoffras för att kulturen ska få ha sin plats.

Jag arbetar på en kulturinstitution som anses leverera finkultur. År 2010, snart 2011, hänger detta märkliga ord med som en kvarleva från århundraden bakåt i tiden. Opera och klassisk balett har funnits som självklara konstformer i årtusenden. Ur den klassiska baletten har den moderna dansen sprungit och opera har utvecklats till musikdramatisk teater. Nyskrivna verk tar ofta upp samtiden i sina berättelser och väver samman olika konstformer till en upplevelse över genregränser. Trots detta använder alldeles för många fortfarande etiketten finkultur utan att ens kunna definiera vad termen betyder.

När jag sitter där i kyrkan undrar jag stilla om detta är finkultur i dess mest positiva bemärkelse eller bara ett av egen kraft existerande arv som ingen ens skulle drömma om att ifrågasätta. Har Sibelius julvisa och Adams O, Helga Natt alltid tillhört den stora allmänheten eller har en omvärdering skett under tidens gång?

Kanske är frågan omöjlig att besvara eller ens värd att fundera på men en sak är säker: Julens konserter ger oss alla möjlighet att formligen vältra oss i kultur utan att någon undrar huruvida det är fint, fult, högt eller lågt och bevisar därmed att ett samhälle utan kultur aldrig kommer att accepteras av mänskligheten, varken idag eller i morgon.

Läs fler artiklar i serien

Av Birgitta Svendén 22 dec 2010 10:20