Ingen ska tro att arbetslösa lever gott på sina bidrag

De arbetslösa har fått nog nu. De tolererar inte att bli behandlade som boskap på landets arbetsförmedlingar. Den arbetsmarknadspolitik som sett dagens ljus är en ytterst inhuman politik som är beskaffad på det sättet att - jobbar du inte så är du inget värd.

Det råder en skrämmande okunskap om hur arbetslösa har det i dagens Sverige. De enda som verkligen får stifta bekantskap med arbetslösa svenskars tillvaro efter alla omstruktureringar är de arbetslösas anhöriga. Och vi talar här om väldigt många anhöriga. De som lite mer s.k. professionellt bemöter de arbetslösa på arbetsförmedlingen och landets alla socialkontor kan vittna om en tillvaro som ingen kunde drömma om skulle bli en realitet.

Bland de arbetsmarknadspolitiska åtgärdspaketen har vi Jobb- och Utvecklingsgarantin. Som är en slags förnyelseprocess av Alliansen när det gäller aktivitetsgarantin. För det råder en allmän uppfattning om hos makthavare och myndigheter om att arbetslösa ständigt ska aktiveras. Jag skulle vilja påstå att det råder en inbyggd avundsjuka, missriktad sådan, mot de arbetslösa, för att de skulle leva en form av lyxliv på sin hårt anstränga ersättning.

Att så skulle vara fallet vill jag dementera. Om gemene man verkligen hade satt sig in i hur mycket en arbetslös kan erhålla i ersättning när han eller hon är inskriven i Jobb- och Utvecklingsgarantin, skulle snart kaffet fastna i vrångstrupen. Det är inte mycket. Jag skulle verkligen vilja se Christina Husmark-Pehrson eller Fredrik Reinfeldt överleva på lägsta nivån i ersättningskolumnen för de arbetslösa, 223 kr per dag, och det är innan skatt.

Och regeringen via Husmark-Pehrson har bara mage att påstå att de arbetslösa ska gå till sin respektive kommun och ansöka om socialbidrag? Detta bidrag är idag mycket svårt att få och där ser framtiden verkligen dyster ut. Littorin avgick kanske i god tid innan valet, men han och alla hans kollegor i regeringen verkar inte vilja se en lösning på arbetslöshetsproblematiken utan ha vilja en permanent arbetslöshet.

Vilka är det då som får betala priset för ett land i förfall? Inte de rika och välbesuttna, de har egna räddningsplankor och ventiler för att undvika att beblanda sig med den stora massan, där de långtidsarbetslösa och sjuka befinner sig. Långt ut på ytterkanten i samhället.

Av Linda Åberg-Luthman 17 aug 2010 08:51