Jag ska gå ner 45 kilo på två år

Jag måste tidigt såhär i texten klargöra att jag är fet. Med en vikt på 120 kilo och en längd på 173 cm så är jag sjukligt fet dessutom. Min vikt är en absolut hälsofara. Så därför har jag äntligen bestämt mig för att gå ner i vikt och uppnå en hälsosam kroppsform. Men då jag söker på nätet på ordet "banta" så får jag en uppsjö resultat där jag erbjuds olika piller, pulver och metoder som lovar att jag kan minska i vikt snabbt och effektivt om jag följer deras råd. De flesta tillvägagångssätt kostar skjortan och verkar besvärliga att genomföra.

Jag bestämmer mig för att gå med i en viktsajt på nätet där man skriver upp vad man äter i en dagbok och noterar sin vikt vecka efter vecka. Man skriver även in den motion man utför och så räknar datorn ut hur mycket kalorier man har till godo under en dag. Det verkar lovande och jag går ut hårt med motivationen i topp och skriver upp allt jag äter. Jag får lära mig att lightprodukter inte behöver innehålla mindre kalorier än standardprodukter och att lättmajonnäs med 32 fetthalt är fetare än creme fraiche. So for so god! Men så är det någon som har fest och jag dricker en flaska rödvin. Vips så har ca 600 kcal gått åt och jag har förbrukat ungefär halva min dagsranson. Det är där någonstans jag börjar fuska och struntar i att skriva upp den där bullen jag tog vid fikat eller den där extra ostskivan. Snacka om att lura sig själv! Så jag är tillbaka på ruta ett – jag har till och med gått upp nått kilo.

Lite bedrövad googlar jag mer på nätet om viktnedgång och kommer in på det här med magsäcksoperationer. Med min vikt så är jag en fullgod kandidat men så läser jag vidare och upptäcker att man inte kan operera sig om man äter vissa mediciner och för mig som tar neuroleptika mot min bipolära sjukdom så verkar det inte vara möjligt. Dessutom så har jag inflammationer i tänderna och av det skälet verkar det inte gå heller. Vad ska jag göra då?

Jag kommer på att jag faktiskt äger både ett gymkort och ett medlemskap i en boxningsklubb men det har varit lite sisådär med att faktiskt gå dit och träna. Största hindret är att jag är så stor och tung att det blir besvärligt att röra sig. Det blir som ett moment 22. Ingen träning – fortsatt fetma. Träning med fetma – eventuella skador etcetera.

I min desperation ringer jag upp en klok vän som kan mycket om kost och motion. Hon tröstar mig och får mig att svälja gråten då hon säger att "ja men tänk små förändringar Beatrice. En halvtimmes promenad om dagen i raskt tempo ger resultat, eller om du tar bort smöret på mackan eller byter ut det vanliga riset mot råris." Jag blir lite bättre till mods! Jag tar fram papper och penna och börjar räkna. Jag vill gå ner cirka 45 kilo. Efter en stunds knappande på miniräknaren så kommer jag fram till att det skulle ta cirka två år då jag i genomsnitt går ner cirka 0,5 kilo i veckan om jag är realistisk och räknar med de perioder då vikten står still.

Jag tar fram ett gammalt fotoalbum och blicken fastnar på en bild från min systers bröllop 1998. Jag vägde då 68 kilo och ser ut som en helt annan människa. Åh, vad jag vill bli smal och se ut sådär igen. Jag har sedan det kortet togs successivt gått upp i vikt, men den största viktförändringen kom när jag började med mina mediciner. Då gick jag upp 40 kilo på bara något år. En annan anledning till att jag är fetare nu är också att jag är sjukskriven och har fastnat framför datorn hemma. När jag jobbade i hemtjänsten bar jag 80 kilo tunga damer och sprang i trappor. Dessutom äter jag mer nu. Så det är inte så konstigt att jag har blivit fet.

Klart att jag har snuddat vid tanken på att bara ge upp allt det här vad bantning heter och försöka nöja mig med hur jag ser ut. Men det vore ju rent livsfarligt, jag kan få diabetes, högt blodtryck och andra fetmarelaterade åkommor om jag fortsätter att gå upp i vikt. Så jag går in i köket och rotar fram allt godis i skafferiet och slänger det i soppåsen och skyndar ut fort som fan med den till sopnedkastet. Så nu är jag en bit på väg!

Av Beatrice Wahlberg 27 apr 2010 11:49