Låtarna som skrev mitt liv är som en bra poplåt

Låtarna som skrev mitt liv
Av: Andreas Carlsson

Han har skrivit en hiten Born to make you happy till Britney Spears första platta. Jag tycker att det är en underbar låt i sin enkelhet. Det var den som gjorde att jag började kolla i Brineys CD-konvolut när hennes skiva ...Baby One More Time kom 2000, och jag undrade vem som hade skrivit låten. Namnet sa mig inget, de enda jag kände till var Max Martin och Denniz pop. Jag gillade mycket av det som Cherions hade varit med och skrivit och producerat, men jag fattade inte hur stora de var och jag visste inte att Andreas hade varit med i det där gänget, som satt i en bunker vid Fridhemsplan och skrev hit efter hit.

Det känns lite bisarrt och framför allt osvenskt det där med att vara så stor i musikbranschen. Bara det att Abba ständigt nämns i musiksammanhang med sådan stolthet börjar stå mig upp i halsen. Men det är ju också så att det var en annan tid, även Cheiron-tiden var en annan tid. Det var då de sista CD-plattorna prånglades ut innan nedladdningen började.

Andreas är för mig ett mysterium. Jag tänker att det måste vara svårt att komma honom in på livet, han verkar bara umgås med kändisar som framstår som grekiska gudar uppe i Olympos. För det verkar ju vara så, det är med kändisar, att de står över oss med sin kunskap. Är det inte ganska talande att just kändisar sitter och rackar ned på de som vet att de inte kan sjunga, men ändå väldigt gärna vill vara med i tv till vilket pris som helst? Jag syftar förstås på Idol, som uppfanns av den engelske tv-producenten och artistmanagern Simon Fuller som även skapat So You Think You Can Dance och varit manager åt banden Spice Girls och S Club 7.

Hela Idol-grejen är ju egentligen som att öppna dörren och titta in hos de stora skivbolagen och se hur de har fungerat. Vi som suttit och spelat in demo efter demo som någon aldrig har lyssnat på har ju egentligen bara hjälpt till att marknadsföra skivbolagen och legitimera deras sätt att utöva makt. Och nu har den makten skickats över till tv-mediet. Själv längtar jag tills den makten ligger på nätet.

Andreas Carlsson bok är egentligen en odyssé över hur musikbranschen funkat och var den är nu. Boken är bra skriven, den far fram fort över Andreas liv. Jag tänkte flera gånger att han måste ha haft en bra redaktör som skar av vid rätt ställe, slutprodukten fungerar som en bra poplåt. Det finns flera härliga och lite absurda scener, som till exempel när Andreas träffar sina stora idoler Kiss. Jag vill inte avslöja vilken första demo Andreas fick av Gene Simmons, men det är väldigt oväntat och vänder upp och ned på den mediebild vi kan få av vilka artister som träffar vilka...

Jag är ett stort fan av det som gjordes inom Cherion-studion, kanske inte så mycket de artister som fick musiken, men jag är fascinerad av formatet. De gjorde det som så många av oss försökte med i slutet av 80-talet, nämligen inhandlade datorprylar och fick en underbar orkester att jobba med endast en dator. Och den utvecklingen går fortfarande framåt. Många har sagt att synten och datorn gjort att man inte behöver kunna spela något instrument och jag måste erkänna att det ligger en del i det, men det finns ett nytt instrument som man måste kunna behärska – datorn.

Jag hoppas att den här boken kan plöja upp en fåra där artister och låtskrivare börjar beskriva det som det gjort och gör. Visst det har kommit amerikanska böcker om stora artisters karriärer, men de handlar bara om hur de super sig igenom sin karriärer och bekräftar myten om att droger är ett bra sätt att bli ”konstnärlig” på, något som Andreas bestämt sagt nej. Det är verkligen skönt att vi slipper höra det där igen. Vi har bara ett liv och det är ju trevligare att göra bra musik och se stor konst än att springa omkring och använda droger som ett sätt att ta sig upp i branschen.

Jag hoppas att fler från Cherion kommer att skriva och jag vill gärna läsa om framför allt Denniz Pop. Så jag nästa vädjar till de som känner sig kallade att dyka ned i det som finns efter honom. Jag sträckläste Låtarna som skrev mitt liv, det är ju så med visa böcker. Man vill inte lämna dem. Härlig bok Andreas!

Av Mikael Vasara 20 okt 2009 10:07