Andligheten gjorde mig blind för livet

Jag fann harmoni när jag gick ut ur andligheten. Andlighet brukar handla om inre harmoni och att söka efter orsak till ens existens. Det är min tolkning av andlighet. Att finna djupet i sig själv. Jag fann mitt djup utanför den andliga världen, men för mig är det också en form av andlig upplysning och visdom.

Jag drevs in i andligheten i min västa tid i livet. Den blev mig "påprackad" av en ensam kvinna som ville ha någon att arbeta med. Jag skulle, i mitt djupaste helvete, resa mig upp och hjälpa andra. Men själv fick jag knappt någon hjälp alls. Jag var så chockad över saker jag blivit utsatt för, jag hade lärt mig att när jag säger nej så betyder det att jag hamnar i ett mardrömsland, så jag vågade inte. Mitt nej betydde inte nej, det respekterades inte. Detta utnyttjade folk, trots att de visste vad jag hade blivit utsatt för. Det gör mig arg än idag!

Men jag hade, i chocken, sprängt sönder murar och insett saker som folk som inte har varit med om något livsavgörande aldrig kommer att förstå. Visst har folk svårigheter. Men inte så svåra att de gör allt för att lösa dem. Jag varken klarade av att leva med mina, eller att älta dem. Jag gjorde allt för att må bra. Denna vilja krävde folk att jag skulle lära dem, utan att de själva skulle behöva lyfta ett finger. Jag skulle komma till insikt åt dem. Det var för mig väldigt underligt och konstigt, för det GICK INTE! De tyckte jag hade valt fel väg, men de ville ändå att jag skulle dela med mig av min visdom - som de dessutom sedan ifrågasatte. Det var extremt förvirrande för mig. Min chock förändrade hela mitt synsätt på livet och min vision om hur det skulle vara. Det fick jag alltid djup kritik för.

Jag var och spådde mig hos andligt folk som sa sig vara mediala. De påstod att de alltid hade rätt i sina spådomar, eller till 80 rätt. Men när de hela tiden hade fel om mig och inte kunde pricka rätt någon gång, då undrade jag varför och började ifrågasätta dem. Men det ledde till pinsam tystad och utskällningar. Varför får man inte ifrågasätta dem?

En annan sak som är totalt vansinnigt är att gå till en tarotläggare. Har de någon terapeutisk utbildning? Oftas inte! Vad får de ut av andlighet? Vad söker de? Vad skapar de? En väsentlig fråga, som jag aldrig ställde mig när jag utövade andligheten själv är: Skulle jag låta en outbildad kirurg opera min hjärna eller mitt hjärta? Svaret är blankt nej! Varför gör jag det då med mitt psyke och min själ? Betyder de mindre än min kropps organ? Varför låter jag en annan människa bestämma över mitt liv och mina val för att den säger sig ha en gåva?

Varför krävde folk som mådde dåligt att jag, som var utbildad i sådana saker, skulle visa dem medkänsla? När jag sade nej för att vara respektfull mot deras hälsa så blev de helt utom sig av raseri och nästan hotade mig. Vad är det för något? Bryr de sig så lite om sig själva och sina liv att de vill bli skadade till varje pris? JAG FATTAR INTE?!

När jag gjorde entré i andliga butiker eller hem så blev jag alltid så sjuk av rökelser. Överallt var det fullt av daskiga färger och psykedeliska mönster, religiösa symboler som pyntade bord, väggar och hyllor. Allt detta gjorde mig svimfärdig, kritvit i ansiktet, snurrig och illamående. Det var en kraftig signal att något var fel. Men det tog folk som att jag inte hade ätit!

Dessa ”andliga” talade om allt annat än livet. Men att LEVA, här och nu, är inte det viktigt?! Att njuta av livet! Se sig själv, se vad man klarar av och må bra av att lyckas. Nä, det fick inte plats i andligheten. Det var fel.

Jag sjönk ner i tröstlöshetens träsk. Jag kunde inte få hjälp i den akademiska världen och då fanns det bara en andlig väg som lovade hälsa, upplysning och ett bättre liv. Åtta år av total förvirring och dubbla budskap fick mig att mista hopp, tro och vilja att leva i detta samhälle. Jag kämpade med att skapa en bättre värld, som bara krossades. En dag fick jag nog.

Droppen kom när en person sa att jag skulle visa mer medkänsla för dem som har det svårt. De krävde att jag skulle lyssna på dem, gratis dessutom. Att jag skulle ta av min tid, som jag kunde ha använt till att försörja mig, och ge till dem. Jag fick stå där utan pengar när räkningarna skulle betalas. Det kallade de medkänsla! När jag sa nej så blev situationen ibland så allvarlig att jag fick hota med att kontakta polis för att de skulle visa respekt för mitt beslut. Samtidigt som jag var tvungen att hålla mina egna svårigheter för mig själv för att människor inte klarar av dem. Då kände jag, att om det här är folks tolkning av respekt och medkänsla, då vill jag vara den mest respektlösa och omedkännande människan på vår jord.

Där och klampade jag ut ur andligheten! Fem sekunder senare mådde jag hur bra som helst. Jag såg aspekter av livet som inte fanns i andligheten. Jag strålade av glädje. Till dig som letar efter inre frid: Du kan söka den i dig själv! Andligheten behöver inte ge den till dig. Vad är viktigast - att följa sitt hjärta eller låta sig styras av någon annans åsikt!?

Detta är min väg i andligheten. Att gå ut ur den!

Av Perla L 07 jul 2009 15:47