Varför är du så tjock?

Varför är du så tjock? Är det du som är jultomten, för du har ju skägg? Ja dessa är de vanligaste frågorna jag får då barn börjar tala till mig, som väger över 150 kilo. De flesta barn och många vuxna utgår från att jag ätit allt för mycket och inte alls motionerat. Men jag gick upp cirka fem kilo om året medan jag skogsorienterade, lyfte skrot, cyklade och paddlade kanot. Jag hade därtill många barn att ta hand om och jobbade ofta 150 . Så nog rörde jag på mig.

Jag har sällan uppskattat bordets fröjder, sannolikt beroende på dåligt utvecklat smaksinne. Förmodligen förstörde jag smaklökarna i unga år, då jag jobbade som målare och billackerare. När jag var så förgiftad att jag svullnade upp, pekade modern på mig och sa att ”nu slutar du lackera”. Så blev det. Jag har ingen svårighet att gå förbi godishyllor och delikatessdiskar.

I trettio år minst har jag läst massor av kost- och dietråd. Jag har gått hos dietist och sagt till henne som det är, att alla råd hon gett mig har jag följt i trettio år nu. Så hon har tröttnat på mig för gott. Jag har haft kompisar som gått ner massor av kilon på att leva på fläsk och bruna bönor. Andra går ner ett kilo i veckan på bananer och äpplen, men det gör inte jag. Ananasdiet var populärt för tio år sedan. Det var gott men verkningslöst. Det är nog få dieter som jag inte provat. Just nu läser jag allt som doktor Annika Dahlqvist skriver. Så nog är jag informerad så det räcker. By pass-operation har läkarna inte velat rekommendera i mitt fall.

I sju dagar var jag på en kurort med speciell dietinriktning. De tog 800 kr per dygn, och det för tio år sedan. De andra på kursen gick ner i vikt medan min låg still, då jag kom hem började den öka.

Under många år hade jag små barn och tonårsbarn som spionerade på mig för att se om jag åt i smyg. För de började skämmas för sin tjocka pappa. Nog hände det att de hittade papper efter en chokladkaka, men det var nog bara några gånger per år. Ingen har någonsin sagt till mig att jag ätit för mycket eller av fel mat. Men jag har så gärna diskuterat saken för att få bästa tänkbara råd av amatörer och mer kunniga. Under tiden gick jag bara upp. Det kändes som om jag bara var tvungen att ge upp också.

Jag grät svårt då jag gick över 100 kg. Det kändes som en katastrof att läsa 125 kg på vågen några år senare. När jag passerade 150 kg började det kännas i mina knän och konditionen var verkligen usel. Mina steg blev allt kortare. Men hjärtat och lungorna var friska sa doktorn, men visst var det angeläget att gå ner i vikt, för rätt snart så skulle nog mina knän och höfter ta slut. Konstigt nog har jag inga akuta problem med mina knän. Men jag måste vara ytterst försiktig. Mina ben känns ofta "stumma" och opålitliga. Ett enda snedtramp kan vara förödande. För snart tre år sedan konstaterades det dessutom att jag hade ett svårt hjärtfel, som jag nog haft något år.

Med den här tyngden vågade jag inte längre motionera, varje steg kändes som en stor risk – jag kunde ju snubbla och falla. Jag kände mig bara trygg i sängen och i min TV-fåtölj och så är det än i dag. Det är ytterst få stolar som jag vågar sätta mig på hos folk, utan att först ha ryckt och slitit i dem. Jag har fallit tre gånger på senare år. Jag har mycket starka armar och ben men kan ändå inte ta mig upp själv. Det krävs minst två mycket starka personer för att få upp mig på benen och sådana personer kan vara långt borta. Så nu har jag en röd alarmknapp i ett snöre runt halsen. Förhoppningsvis kommer hemtjänsten vid behov med en liten kran/lift och lyfter upp mig. Tack för det, men det känns inte som en bra lösning. Men bättre alternativ finns inte. Knappen fungerar bara i min hemmiljö.

Den 1 maj flyttade jag från en vanlig lägenhet på femte våningen med hiss. Nu har jag lyckats få tag i seniorboende på bottenvåningen i samma hus här i Herrljunga. Det är allt för dyrt för min låga pension men inte heller här ser jag några alternativ. Men jag har en fråga hos skattemyndigheten om skattesänkning på grund av fördyrade levnadsomkostnader.

Det är övervikten som gör mitt liv så svårt att leva, hjärtfel och lite annat tar jag nästan lätt på. Övervikten gör att jag måste planera allt i detalj. Vilken bil får jag plats i? Var finns viloplatser? Var finns det en toalett stor nog för min kropp? Känslan av att inte kunna styra sin kroppsvikt är väldigt generande. Det är få offentliga tillställningar jag kan gå på. Kyrkor är bäst på att ha rymliga stabila bänkar åt mig och ofta har de ramper som är lätta att gå på. Mitt samhälle är hemskt med sina stentrappor, isiga på vintern.

Det är så genant och opraktiskt att vara svårt överviktig, även om alla människor är mycket vänliga mot mig, och barns frågor besvarar jag så gärna. Men när jag ser mig i spegeln undrar jag hur någon kan vara vänlig mot mig! I dag frågade en Sabina om jag var jultomten, eftersom jag har skägg. Jag lovade att komma ihåg henne till Jul.

Jag går en gång i månaden till Vårdcentralen för att lämna blodprov och får sedan en ordination på hur mycket Weganpiller jag ska ta. Det tog mig över ett år att komma fram till rätt dos. Men kontakten med vårdcentral och apotek är mycket positiv.

Jag har inte skrivit detta för att beklaga mig, utan mest för att informera om hur det är för tusentals överviktiga. I världens bästa land för sjuka och handikappade! Det finns så mycket okunskap och fördomar om oss. Men elakhet har jag aldrig mött. Däremot kan jag se en förtvivlan hos närstående över att de inte kan hjälpa mig. Så de tar inte upp "ämnet" om jag inte gör det.

Är man lite överviktig lever man ett liv som en tio eller tjugo år äldre person. Är man starkt överviktig så blir man både sjuk och svårt handikappad. Hela livet är så opraktiskt och besvärligt. Så jag undviker de flesta ansträngningarna. Jag får inte böja mig ner snabbt och plocka upp saker från golvet - för då kan jag helt tappa balansen. Så en gång om dagen går jag runt med en griptång, sopborste och skyffel i stället. Det går ju bra.

Jag lever på många sätt ett bra liv och är för det mesta harmonisk. Men det är ju ett mycket begränsat liv. Jag får ställa in det mesta av det jag planerat.

Jag minns det rika livet!

Av Jan Brunnegård 11 jun 2009 14:10