Den narraktige boksamlaren

Allt ordnade sig till det bästa. Min boksamling tynger mig inte längre. Den ordnade min bror Lennart så att jag inte längre behöver bekymra mig för. Han såg till att värdelösa böcker slängdes och andre såldes. En hel del intressanta böcker har jag dock kvar och jag kan hämta inspiration från dem när jag skriver artiklar. Kvar i bokhyllan finns Lukianus 120-180 e.Kr. ”Den narraktige boksamlaren". I förordet skriver Ejnar Munksgaard följande:

"Lukianus var inte den förste, som gjorde sig lustig över boknarren, ty redan hos Seneca finns en passus, vari denne varnar för att begagna böckerna till prydande av rummen istället för till upplysning av förståndet."

Lukianus skriver följande om boknarren:

"Om besittandet av böcker kunde göra ägaren till en bildad man vore det ju i sanning en egendom av största värde och endast för rikt folk som ni då ni ju kunde köpa bildningen på torget överbjudande oss fattiglappar. Och vem skulle då kunna tävla i bildning med bokhandlare och bokmånglare, genom vilkas händer så många böcker passera? Men prövar du saken närmare skall du finna att de föga överträffa dig i detta avseende.”

När livsledan anfäktade mig som mest skrev jag följande avskedsbrev:

"Jag lämnar livet väl vetande dessa oerhörda problem jag ställer till men jag är gammal och sjuk och kan inte räta till det många fel jag gjort mig skyldig till under min livstid. Jag har ställt till ett rent helvete för Lennart och resten av familjen vilket jag ber tusen gånger om ursäkt för. Det kan kanske aldrig ursäktas. Släkten kommer att förbanna mig för mitt vettlösa boksamlande en sak som jag själv inte för förstår det minsta av. Var alla dessa böcker avsedda att läsas en gång så kunde bokköpen såsmåningom förlåtas. Jag har läst kanske en tiondel av bokbeståndet. Det VAR JU MENINGSLÖSA HANDLINGAR FRÅN MIN SIDA. Jag har varit den dummaste bland de dumma. Det finns INTE någon som helst förmildrande omständighet till mitt handlande. Jag hade en fix ide nämligen att samla böcker och fullföljde det in absurdum. Hur mycket bättre hade det inte varit om det varit rena pengar... Dessa väger inte så mycket och kan genast användas. För att få ut värdena på böcker fordras ett oerhört arbete att sortera den i dem som måste slängas eller kan sparas. Man måste öppna och stänga dörrarna och porten med portlåset ett otal gånger för att leverera böcker till köpare eller på soptippen som de mesta böckerna går till... Skåpen är fulla av skräp i fullaste oordning. Det är nog ett fädernearv.

Om jag åtminstone hade haft vett att sluta köpa böcker när bokhyllorna var fulla hade det kunnat gå an men nu lade jag böcker i kartonger och på bord, stolar och golv. Vilket oerhört vansinne från min sida. Det har jag fått från min far som skulle köpa allt... Min far kunde inte hålla i pengar. Han satte sprätt på dem så ofta han kom åt. Jag kan inte erinra mig när jag köpte böcker eller bokhyllor. Det var en dyr fix idé. Och jag såg ner på folk inte läste tidningar och böcker utan läste sportreferat och löste korsord i stället. JAG tycker mycket om de delar av mina artiklar jag skrev om min ålderdom som varit mycket lycklig. Då var jag lyckligt ovetande om den bomb som tickade när det gäller min boksamling. Det var först när jag blev sjuk och gammal som det gick upp för mig vilken dåre jag varit. Ett barn skulle ha förstått hur farligt det är att samla böcker. MEN INTE JAG. Till mina bröders barn säger jag förlåt. Jag har inte vistats mycket tillsammans med dem av olika orsaker som har med min livsstil att göra. Jag ber förutsättningslöst om ursäkt att det inte har blivit av att vi träffats. Än en gång ber jag om förlåtelse för mina tillkortakommanden i livet. Och hoppas att Lennart skall kunna fortsätta sina skriverier trots det besvär han får med avvecklingen av min lägenhet. Jag orkar inte skriva något längre så därför lägger jag av att leva för det här livet. I nästa liv får jag nog inta en låg position på grund av den dåliga karma jag fått i detta livet... Som buddisterna tror jag på återfödelsen. Så jag dör nog som buddist."

Det var så jag kände mig för inte länge sedan. Då tog jag en överdos av ett sömnmedel. Jag har just genomlevt en svår livskris. Den första, den mellan 2002 och 2003, har bäst beskrivits av min holländske vän Eddy Otterloo i förordet till min bok "Mitt livs funderingar - artiklar 2000 - 2006". Han skriver:

"Datorn har, efter pensioneringen, betytt mycket för Yngve. Tack vare den spottade han fram den ena artikeln efter den andra. All hans samlade kunskap printade han ner, i ett högt tempo, att han till slut höll på att stupa. Han var utbränd. Han kunde inte sova om nätterna och vacklade på förtvivlans rand. Han trodde att han skulle trilla av "pinn". Men till slut lyckades han bli inlagd och komma till ro och hälsa. Konfrontationen med den egna döden var en djup upplevelse. Han var glad över att i skrift ha bevarat sina tankar för framtiden. De utgör hans livsverk. Att ha diskat och burit ut tidningar i många herrans år ansåg han inte ge honom nog människovärde. De föreliggande artiklarna ger hans liv mening."

Att 2008 och 2009 på nytt genomlida en likadan kris trodde jag aldrig att jag skulle behöva, men det inträffade faktiskt. Det började på valborgmässoafton 2008 med att jag inte tålde höga ljud. Ljudet från trummorna i Chalmerskortegen blev för mycket för mig. Sedan råkade jag ut för panikångestattacker. Det var ytterst plågsamt att uppleva. Skrivandet av artiklar upphörde nästan helt och om jag skrev några blev de ytterst korta. Nyårsaftonen 2009 befarade jag skulle bli min sista. En bit på det nya året var jag så deprimerad att jag bara ville ta mitt liv. Ett försök gjorde jag, jag tog en överdos av sömnmedel. Eddy anade oråd när jag inte hade kommit med SvD som jag brukade göra efter att jag läst den på 7eleven. Han har nycklarna till min lägenhet. Han fann mig liggande på golvet men fortfarande vid liv. Jag blev tvångsinlagd för andra gången.

Första tiden läste jag inga tidningar och såg inte på TV. Jag hade eget rum vilket var tur för mig, eftersom jag hela tiden vankade av och an eller låg på sängen och rullande tummarna. Efter ett par veckor föreslog läkaren att jag skulle genomgå elchockbehandling för att försöka häva depressionen. Jag var ytterst tveksam till elchockerna. Jag var rädd att minnesfunktionen skulle drabbas. Att jag inte skulle komma ihåg det jag läst och tänkt. Det jag använde mig av när jag skrev artiklarna. Natten före första behandlingen fick jag inte en blund i ögonen. Så skärrad var jag. Jag skrev upp telefonnummer till bekanta ifall att jag skulle glömma dem.

Mina farhågor besannades inte. Jag har efter sex behandlingar inte märkt någon större försämring av mitt intellekt. Enda förändringen är nog att korttidsminnet har försämrats så att jag när jag läser får gå tillbaka i texten för se vad man hänvisar till. Koncentrationen är nog något sämre än före behandlingen. Jag blev väl omhändertagen på Högsbo sjukhus och fick rikligt med mat vilket gjorde att jag gick upp fem kilo. Min dåliga mathållning kan ha varit en bidragande orsak till mitt insjuknande. Den intellektuella stimulansen var dock ringa. Tidningar, inte ens Göteborgsposten, fanns tillstädes. Det fanns två TV-apparater, men det var endast ett fåtal som såg på programmen. Det borde ha funnits en dator för patienterna men man måste betänka att på avdelningen för äldre som jag låg inlagd på, var patienterna oftast inte kunniga i användandet av en dator. Jag blev ibland erbjuden att använda sjukhusets dator.

När jag skriver detta går tankarna till personalen på Högsbo sjukhus, som gjorde sitt bästa för att jag skulle få ro och hälsa. Jag tackar för god omvårdnad. När jag kom in på sjukhuset kunde jag inte skriva alls, vilket i sig är mycket deprimerande för mig och ut kom en som redan har skrivit fem artiklar.

Jag får ibland höra varningar om att inte ta det för häftigt så att jag hamnar i samma situation igen. Jag är medveten om att de har rätt i att jag bör ta det försiktigt.

Av Yngve Karlsson 01 maj 2009 15:51