Jag blev tvungen att vikariera för Gud

Jag skrev ”Jag vill inte vikariera för Gud” här för några månader sedan och hoppades innerligt att jag skulle slippa ta några beslut om liv och död åt någon. Nu i går blev jag tvungen i alla fall och det var en verkligt hjärtslitande historia.

Gamle Bamse hade varit krasslig ett tag och åldern hade tagit ut sin rätt. Hans andedrag hade på senare tid blivit så tunga. Han var helt döv och hade fått starr på ena ögat. Men han låg här ute på baktrappan i skuggan och viftade med svansen. Han följde med ner till framsidan där barnen leker och där jag badar. Och framför allt: Han slutade inte äta. Däremot blev han kräsen. Vanlig hundmat såg han inte åt, den senaste månaden stekte jag falukorv och blandade ut hundpelletsen med, då åt han.

I förrgår ringde jag hans veterinär för att göra en ny hälsokoll. Det är nästan ett halvt år sedan sist och han andades ovaligt tungt. Jag vet ju hur gammal han var och att han de sista två åren varit ensam kvar av en kull på tolv ! stycken valpar, men jag hoppades ju att hans hjärtförstoring kunde åtgärdas med vattendrivande tabletter. Det är lika vanligt hos hundar som hos oss människor. Också bakbenen svek honom mera och mera i trappan och jag var inställd på att han måste börja äta medicin mot reumatism, som de två S:t Bernhardshundar jag haft före honom fått göra sina sista år.

När han skulle hoppa upp i bilen gick det inte. Han blev stående och vi fick lyfta in bakkroppen. Väl framme gick han en liten runda för att kissa och det såg stabilt ut. Det är tre-fyra trappsteg ned till veterinären, och det gick också bra. Men när hon lyssnade på hans andetag såg hon mycket allvarlig ut.

Vi behövde en röntgenbild. På Bagarmossens djursjukhus finns stora höj och sänkbara apparater, men här måste han lyftas högt upp och trots att han gått ner till 68 kilo var det svårt eftersom han fick panik och kämpade emot. Han började hyperventilera och när bilden var tagen och vi fått ner honom på golvet började ett kvidanden pip komma ihop med andetagen. Han vinglade tillbaka till undersökningsrummet där han bara rasade ihop. Veterinären berättade att hjärtat inte var förstorat och att inget vattendrivande skulle vara till hjälp.
Hon skrev en akutremis till Bagarmossen. Vi klamrade oss fast vid det sista halmstrået.

Så skulle vi då lämna kliniken. Bamse föll helt platt i den lilla trappan men vi lyckades lyfta upp honom och Roland började backa in bilen på gården för att vi skulle slippa bära honom. När han såg bilen reste han reste han sig, viftade på svansen men föll ihop igen. Den här gången rusade jag gråtande in till veterinären som höll på att stänga för kvällen. Vi hade haft den sista tiden.

- Hjälp oss, snyftade jag, han har rasat ihop.

Flickorna var snabbt därute och nu kom det som jag alltid velat undvika. De tittade på mig och sade att han var väldigt illa däran och att han antagligen skulle bli avlivad direkt på Bagarmossen, men att det humanaste var att låta honom somna in här och nu. Jag tänkte på vilken bitter ånger jag kände för att mina två senaste hundar Barry och Molly kommit in för sent för att jag inte kunde, inte ville ta det svåra beslutet.

De såg på mig nu alla tre. Veterinären, assistenten och Roland.

Jag kände mig torr som en öken i munnen och fick inte fram ett ljud. I plötslig panik kom jag ihåg att Den Käre var ensam i ett tomt hus vi hade tänkt skynda oss tillbaka och att han säkert velat ta farväl. Vi kunde ju inte ringa och fråga honom: han kan inte ta sig till telefonen och heller inte svara i den nya bärbara. Jag insåg att jag tänkte på Den Käre för att få ett uppskov, så jag bara nickade.

Nu gällde det att få med sig Bamse in igen. Han har alltid varit väldigt emot att kliva in genom dörren till veterinären, men häpen såg jag hur han kravlade sig in över tröskeln som om han sökte hjälp där inne. En av flickorna gav honom den lugnande sprutan och så lämnade de oss ifred med Bamse.

Han låg på golvet och jag låg vid sidan av honom och smekte hans stora lurviga huvud och viskade kärleksord i hans öra, fast jag visste ta han inte kunde höra mig. På andra sidan satt Roland på en pall och strök honom över pälsen hela tiden. Det enda ljudet som hördes var Bamses kamp för att få luft. Så kom de in med de andra sprutorna och nu tyckte jag att tiden stod still.

Jag tänkte på en julafton för över 10 år sedan då jag suttit i baksätet med en liten ullboll i knäet, medan gubbarna suttit fram.

Plötsligt blev det tyst i rummet. Bamse hade lagt ner sitt stora huvud mellan framtassarna och han andades inte längre. Jag kände på hans hjärta med handen. Det hade slutat att slå. Han såg ut som han alltid gjort när vi kommit hem ifrån någon svamptur i skogen och han lagt sig till vila i hallen precis så. Veterinären undersökte honom och bekräftade vad vi redan visste: Bamse fanns inte mer. Att lämna honom där var svårt när han såg så levande ut.

Och givetvis började jag redan på hemvägen drabbas av tvivel. Hade jag tagit rätt beslut? Hade de kunnat rädda honom vid Bagarmossen? Väl hemma förstod den käre genast vad som hänt. Både han och Roland intalade mig att jag tagit det enda möjliga beslutet. Att inte få luft känns heljävligt: tack vare proppen i min halsven händer det mig själv ibland.

Nu gäller det bara att dammsuga bort de sista stora hårrullarna och att göra oss av med hans säng och koppel.

Och att tillåta oss att vara ledsna. Att sörja har sin tid.

Av Sunny Börjesson 30 apr 2009 10:58