Framtid och förlamande valmöjligheter

Jag minns dagen så väl, i juni för snart två år sedan, min examensdag från gymnasiet. Hela veckan hade jag varit på vänners studenter och på torsdagen var det äntligen dags för mig att skrika om hur bra jag är. Det var glädje hela dagen lång. Insikten om att jag skulle gå miste om en del klasskamrater, bra lärare och tryggheten i att ha någonting att gå till varje dag var något som kom först när allt hade lagt sig. Ett nytt steg i livet väntade efter sommaren, frågan var bara vad detta var för steg jag skulle ta?

Valmöjligheterna var många och detta var den tid i livet man hade sin chans till att göra något man verkligen ville. Vänner åkte till Australien, USA, började jobba, plugga på universitet, flyttade, drev runt eller något annat. Själv valde jag att stanna kvar på svensk mark och började plugga på universitet. Jag som aldrig har varit någon större älskare av studier innan, ville nu läsa en kurs i psykologi. Det var vad jag valde efter drygt två månader av sommar, att gå tillbaka till skolbänken.

I ett och ett halvt år har det varit studier varvat med lediga dagar, bra schema, tentor, fika, spex, avancerade termer och begrepp, billig falafel, temafester och framför allt en mängd nya vänner. Jag har njutit större delen av min tid på universitet, eftersom jag läst ett ämne som intresserar mig tillsammans med trevliga människor. Dessutom har jag sluppit ångesten jag alltid fick varje söndag eftersom en ny arbetsvecka väntade, vilket har varit otroligt skönt.

När folk har frågat mig vad jag vill bli så har jag hela tiden sagt att jag inte vet och fått höra att jag ju faktiskt har hela livet framför mig. Den tanken har jag också haft, att det inte är någon brådska. Men nu sitter jag här, tre terminer av psykologistudier senare, och känner att det borde vara dags att veta vad man vill snart. Jag vet inte vilken väg jag ska välja, om jag ska fortsätta med psykologi eller kanske prova på något annat? Vill jag ens bli något inom det ämnet? Någon form av coach kanske? Kanske är det inredningsarkitekt jag vill bli? Eller journalist? Eller kan jag syssla med humor? Det är ju det jag älskar mest, men kanske ska man ha det som hobby bara? Kanske ska jag ut och resa innan jag fortsätter med studierna? Eller jobba kanske?

Frågorna har blivit många och svaren likaså, allt har för- och nackdelar och jag blir bara mer och mer förvirrad över framtiden. Inte blir det bättre av att tiden bara rinner i väg och innan man hinner stava till nationalencyklopedin är det dags att ha bestämt sig för hur man ska göra inför kommande vår eller höst, åtminstone ha några planer i huvudet. Om några år kanske jag har en utbildning, följt av flera år av jobb och sedan blir man pensionerad. Kan man göra det man ville göra idag då i stället? Åka jorden runt?

Sa jag förresten att jag snart fyller 21 år och lider av en släng av ålderskris?

Av Sofia Larsson 09 mar 2009 14:11