Livets viktigaste tid

När ska skulden släppa sitt grepp om den späda kroppen. Är min lekamen för liten för att den ska kunna trotsa de krafter som tydligen har satt sig fast som ett evigt ickevattenlösligt klister. När ska jag se att det goda jag åstadkommer inte bara är tillfälligheter, och att det mindre goda inte är mitt eviga jag?

Det lilla barnets skuld som etsat sig fast, varade i för många år för att det skulle kunna blåsa bort med vindens kraft. Jag vägrar se mig själv som en looser eller en evig spegelbild av det som andra orsakade. Svårigheten i att se jaget för vad det är, med positiva och negativa sidor har gjort att jag väntar på olyckan och inte vågar ta för mig. Det andra ser är egentligen inte jag vilket inte är så konstigt. De ser inte varbölden som den äldre generationen så hastigt viftar bort som något icke-trovärdigt. De ser en människa som inte är rädd att prova nya saker, som snabbt hanterar nya situationer och som nästan alltid har ett leende och värme till övers för andra. Det var vad barndomen lärde mig; att vara en kameleont som snabbt hade överblick över nya situationer och som fort lärde mig att se vem som var god och vem som var ond. Månader in och ut ur sjukhuset och månader på barnhem blev det lilla barnets snabba lärdom till överlevnad.

"Du hittar på, din fantasi har alltid varit stor, du kommer ihåg fel", har jag fått höra så många gånger av min mamma, och kanske hade jag känt på ett annat sätt om jag upplevt det jag gjorde som vuxen. Men jag var ett växande barn som aldrig kände jag hörde hemma där jag var. Jag ville så gärna, men varje dag var en kamp om acceptens i den sårbarhet som omgärdar barnets lilla sfär, och jag blev aldrig sedd av den jag ville bli sedd av. Den som såg mig var också min värsta fiende för den personen var den som var mest villig att lämna bort mig i stunder av tvivel. En vuxen människa med abstrakt tänkande och distans till dagen och situationen hade kunnat förhålla sig annorlunda till energierna som rörde sig bland andra och där jag bara var en måltavla. Men ett barn. Hur ska ett barn förstå att pilarna egentligen är ämnade för något annat? Det enda det växande barnet behöver är tryggheten av tillhörighet.

Hur ska jag kunna lära mina barn att de är unika och speciella när jag inte ser mig själv som unik? Jag försöker vara ärlig om mina egna sår, och att de är mina inte deras, men går det att hela ett socialt arv som just påbörjats? Jag försöker hela det åt dem så de slipper dras med något som blev mig givet som inte var mitt. Jag vet inte om jag lyckas, men kärleken till dem och deras framtida välbefinnande är så stort att jag gör vad som helst.

Var rädd om det lilla barnet vill jag skrika ut över havet av huvuden. Jag önskar att orden kan studsa mellan de tomma platserna och samla kraft på sin väg fram. Barnet som alltid är diplomatiskt och bara vill ha frid gör vad som helst för att hitta harmoni. Du ser inte såren på utsidan för barnet ser det inte själv. Det har blivit deras normaltillstånd som först ifrågasätts av dem själva och andra när de blir vuxna och ska stå på egna ben.

Värna det lilla barnet för det är helt oskyddat i en värld som blir allt hårdare. Lyft fram det, prisa det och älska det, för styrkan kommer det att behöva längre fram i livet när stunderna blir svåra och det står på egna ben. Man kan aldrig få för mycket kärlek.

Av Birgitta Stiefler 05 mar 2009 12:28