sourze.se

Att bli pappa - Del 5

"Jag som hade räknat ut allt och trodde att det skulle vara så lätt, som var säker på att det skulle vara som att bygga en byggmodell med beskrivning. Och här hade vi inte ens börjat förrän det kanske skulle ta slut..."

Börja gärna med att läsa Del 1, Del 2, Del 3 och Del 4 av den här artikeln.

Efter asbestskandalen fick jag ovilligt erkänna att min gamle mor hade rätt. Hon brukade säga "Show me your friends and I’ll tell you who you are." Jag hade nu insett vikten av att bara beblanda mig med de människor som har en så pass hög moral att man kan vara säker på att bli bra behandlad av dem. Det var en hård läxa, men mycket viktig.

Min fru och jag skaffade första barnet 1991. Alldeles för tidigt, redan i vecka 31 kom Hampus oväntat, han hade alldeles för outvecklade lungor för att klara sig på egen hand. Han svävade mellan liv och död flera gånger, och det var nu jag kom ihåg den tjej som kom utrullandes i rullstol från kvinnokliniken när jag var i 16-årsåldern. Min fru hade likadana ögon som hon när jag rullade ut henne från avdelningen och hon gråtandes skrek "ta honom inte ifrån mig!”

Jag som hade räknat ut allt och trodde att det skulle vara så lätt, som var säker på att det skulle vara som att bygga en byggmodell med beskrivning. Och här hade vi inte ens börjat förrän det kanske skulle ta slut...

I sådana här situationer tar man oväntade beslut. Trots att man inte går runt och tror på gud i någon större omfattning så blev min första reaktion att nöddöpa min son. Det kom helt som en blixtklar tanke; ”så måste jag givetvis göra”, och så blev det gjort.

Vi kom hem efter 2-3 månader, och uppskakade och rädda för att något skulle hända med Hampus höll vi nästan andan hela det första året. Jag lyssnade alltid efter om han andades när han sov och jag sov inte en hel natt det första året. Omskakad och lite äldre än när jag började fundera på och planera inför att bli pappa, insåg jag att det fanns en hel del saker jag inte kunde rå på. Jag hade planerat allt i minsta detalj och plötsligt insåg jag vad livserfarenhet var och vad man har för nytta av den. Det enda felet var att jag inte hade något att jämföra med när man skulle göra allt rätt. Jag visste massor om vad som var fel och hur det såg ut och lät, men rätt, det var något helt annat! Jag fick helt enkelt börja om från början och det krävdes mycket tänkande.

Både jag och min fru ansåg att många problem inom förhållanden uppstår när människor dricker, hennes far dog av spriten och många var de gånger vi sett hur ungdomar tagit efter sina föräldrars dryckesvanor, så vi bestämde oss helt enkelt för att slänga ut spriten ur vårt liv. I alla fall tills barnen flyttat hemifrån. Inte en öl, ingenting ska vi dricka. Det är ingen stor uppoffring om man tänker på alla barn som mått väldigt dåligt på grund av sina fulla föräldrar.

Jag blev så otroligt fascinerad av Hampus när han växte upp att vi skaffade ett andra barn efter 2,5 år och där flöt allt på med graviditet och förlossning så enkelt att jag nästan blev nervös och undrade när något skulle hända.

Vi levde nu verkligen som en riktig familj och papparollen krävde att man hela tiden var vaken på vad man gjorde och vad man sa, då barnen tittade, lyssnade och givetvis gjorde som vi. Den gjorde en stolt, men samtidigt var man tvungen att vara väldigt noggrann med att kunna motivera varför man gjorde vad i olika situationer.

Ju större barnen blev, desto klarare blev det för mig hur mycket ett barn har i sig av sin egen personlighet, att hur man än uppfostrar ett barn så finns det saker som barnen tar in på ett så individuellt sätt att inget kan anses vara rätt för båda barnen då de faktiskt verkligen är så olika individer. Det enda som verkligen var samma för båda barnen var att de kände igen rättvisa och ärlighet på samma sätt.

En dag när Hampus kom hem från en skoldag i andra klass så berättade han att han hade ett stort problem, det var nämligen så att en klasskamrat som hade fattat tycke för honom som kompis och följde med honom överallt, luktade otroligt illa, och Hampus undrade hur han skulle hantera det hela.

Jag blev så otroligt glad att han reagerade med att komma till mig och fråga, istället för att vräka ur säg till killen att han luktade hemskt, något hade jag gjort rätt i alla fall, det kände jag nu. Killen i fråga var barn till en missbrukare och tyvärr ryckte inte socialen in på ett antal år, trots att vi var många som tryckte på. De är kompisar än idag trots att killen bor i norra Sverige, Hampus säger fortfarande att den killen var en riktig kompis som man alltid kunde räkna med, och det var han verkligen.

Undan för undan flöt tiden på och jag vakade över mina barn för att stoppa orättvisor och annat som kunde drabba dem. Vi levde verkligen tätt och vi gjorde alltid allt tillsammans, vi röstade alla fyra om saker, och varje dag vid läggdags gick vi igenom dagen och såg till att inga frågetecken skulle finnas som kunde oroa under natten. Vi köpte sommarstugor, renoverade och sålde, badade och fiskade, provade alla tänkbara sporter från ishockey till tennis och golf, breakdans och judo och gud vet vad. Med tiden började jag inse att det var ett måste att låta saker och ting utvecklas ibland utan att jag styrde, och trots att Hampus idag är 18 och Emil 15 så har vi till dags dato aldrig haft en barnvakt. Det har inte behövts.

När min far äntligen dök upp i mitt liv igen så stod vi på arenan i Lund och tittade på när Hampus åkte hela isen fram och smackade in ett mål, något av det största som kan hända en kanadensare som står med sin pappa och tittar på sonen. Även om min far skojade och sa "Du får nog fan ta faderskapstest på den där, jag minns hur dåligt du spelade hockey". ”Ja”, tänkte jag tyst för mig själv, ”skillnaden var att jag inte ville spela far, det var du som ville det”, men det var bara som jag tänkte.

Hampus ringde hem till mig för ett år sen när han var 17 och sa "Du pappa, jag e på en fest och tänkte prova att dricka en starköl, går det bra?" Ännu en gång kände jag att fanken jag kan min själ vara stolt, tänk att han ringer och frågar mig!

Emil visade sig vara mer av just en EMIL! Full fart från att han började sladda runt med sin bobbycar i lägenheten till att åka skateboard och köra crossmaskin. Det gällde att försöka hitta en balans mellan att uppmuntra till sporter och annat, men samtidigt låta deras egen vilja styra.

Jag åkte ner till hästhagen i Vallkärra igår och stod precis där det höga ogräset en gång fanns, jag lutade mig mot ett staket och drog ett djupt andetag, andades sakta ut och sa högt "Fan Angus, du har klarat det så långt, det har du min själ gjort!" För ett ögonblick mindes jag min sinnestämning när jag satt där förr och ingen kunde se mig, och hela världen bara verkade vara emot mig. Jag mindes tyngden på axlarna och att världen verkade vara en ganska mörk plats, en tår rann ner för min kind och jag tyckte synd om den lille killen som en gång gömde sig här för att känna sig säker från omvärldens alla orättvisor.

Jag torkade bort tåren och log samtidigt som jag gick mot bilen, livet framför mig när jag var ung verkade hotfull och farlig på grund av det förflutna. Egentligen hade det bara behövts lite trygghet från omgivningen och känslan av att vara som alla andra, bara en i mängden… gud så fantastiskt att bara få vara en i mängden i ett radhus på en vanlig gata med en pappa och en mamma och grannar som man har kvar år efter år och folk som känner igen en och kompisar som finns kvar.

Jag lovade mig själv att mina barn skulle ha samma kamrater från dagis tills de gick ut nian och i juni när Emil går ut så har jag infriat det löftet, det är jag väldigt glad över.

Om jag hade varit yngre skulle jag gjort allt en gång till, det hade jag verkligen velat. Det känns lite orättvist att inte kunna göra det, men var sak har väl sin tid, tyvärr. Det är så jäkla roligt och intressant hela vägen att jag gärna skulle vara där igen. Min pappas aska finns i en urna i mitt hem så han försvinner minsann inte fler gånger. Nån sprit blev det aldrig, vi höll verkligen det löftet. Men fan vet om vi inte ska bygga en sjujäklars bar när vi blir själva om några år, jag o Yasmine, min livskamrat och den bästa mamma jag någonsin mött. Tänk att hon styrdes i min väg!

Mycket tur har jag haft och jag är tacksam för det. Det som började som ett jäkla skitliv är idag mer än jag någonsin kunnat önska mig, och att jag hade den goda förmågan att se genom Yasmines första fras till mig: "Kan du flytta på dig din fete fan"! Ja, det ska en speciell människa till för att tolka det till kärlek.


Om författaren

Författare:
Angus Liddell

Om artikeln

Publicerad: 27 feb 2009 16:27

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: