Att bli pappa - Del 1

Att man ska bli pappa någon gång i livet är väl något som de flesta män tar för givet på något sätt, det kommer där lite längre fram i livet, så är det bara. När man först börjar fundera över denna händelse varierar väl lite från man till man. I mitt fall har tankarna sett olika ut i olika perioder.

Jag visste inte om jag hade en pappa i livet och var han kunde befinna sig i så fall, det var som jobbigast minns jag i tolv till trettonårsåldern, jag saknade honom verkligen då.

Jag minns mycket väl när jag satt nere vid den lilla bäcken i Vallkära, en liten fredad plats dit ingen kom på grund av kraftig växtlighet. Där brukade jag smyga in, utan att lämna spår, precis som min far hade lärt mig när vi tränade överlevnad. Väl inne i växtligheten trampade jag ner det kraftiga ogräset så att jag ostört kunde sitta i solen och tänka.

Där satt jag, precis på samma ställe som danska och svenska soldater en gång krigat. Lugnet som alltid fanns där avslöjade hur lätt man måste ha hört alla ovana ljud som hovslag, soldattramp och vapenskrammel under denna oroliga tid. Att en plats som tidigare varit krigets och dödens fält, idag blivit ett naturens spa som bjuder på tystnad, porlande vatten i bäcken och en och annan insekt som ljöd förbi, visar just på hur föränderlig vår värld är, på ett sätt som man aldrig anar och inte kan påverka. Saker och ting sker som om allt var planerat på något konstigt vis. Ungefär som att det skulle till ett fasansfullt krig just här, för att platsen senare skulle kunna erbjuda total harmoni.

Här, just på denna plats som jag än idag, när jag kör hem lite tidigare från jobbet, passerar sakta och med lugn i kroppen, började jag för första gången fundera över hur jag skulle vara när jag blev far. Vad man måste komma ihåg, jag förstod att jag inte kunde skriva ner det i något block eller liknande, jag hade för inte så länge sedan lämnat mitt hemland ganska oväntat och endast fått med det nödvändigaste, och med detta färskt i minnet visste jag hur lätt papper och andra viktiga ting kunde förlora sitt värde, när endast det nödvändigaste får tas med blir det nödvändiga inte längre så nödvändigt.

Så jag repeterade långa meningar med förhoppningen att de inte skulle försvinna ur mitt minne, och idag när jag kör förbi dyker de fantastiskt nog fortfarande upp. Plötsligt sitter jag i bilen och talar lite tyst för mig själv, mumlande fraser som "Mina barn ska aldrig somna utan mig i närheten", "Mina barn ska aldrig somna och vara rädda för något", "Mina barn ska alltid veta var jag är" och så vidare. Det är inte utan att man stannar till i vägkanten ibland och suckar och tänker på vilken börda man bar, den späda lilla kroppen som alltid hade ett leende, mest så att folk inte skulle fråga hur man mådde. Leendet blev min sköld som höll i många år och mitt svärd blev vältaligheten vilken fick vuxna att tänka efter innan det ställde frågor, alltid i diplomatisk stil, vänligt men bestämt, levererade jag knivskarp ärlighet, något som jag tidigt erfor var just ett vapen mot vuxenvärlden. Att skrika eller svära eller på annat sätt bära sig illa åt var detsamma som att förlora hela slaget, för alltid. Detsamma gällde tårar, dem skulle ingen få se, aldrig.

Att manövrera sig genom livet blev som ett slags schackspelande, min iaktagelseförmåga hade mycket tidigt förfinats för att varna mig om en annalkande hunörsvängning i ett vuxet ansikte, detta bär man med sig i färskt minne, alltid. När jag hörde vad vuxna klagade på sina barn om, kunde jag lägga upp ett facit på saker som imponerade, som t ex att äta hemskt fint med besticken, mitt bordskick som övats in till perfektionism skapade många förvånade blickar när jag åt hos någon kompis och öppnade dörrar på ett sätt som kan låta otroligt.

Här kan du läsa fortsättningen, "Att bli pappa - Del 2".

Av Angus Liddell 09 feb 2009 11:52