Jul men ändå som vanligt

Jag möts av ett välkänt ansikte när jag går min första runda på avdelningen torsdag eftermiddag efter att ha varit borta i nästan två veckor.
"Det var tråkigt att se dig här igen", sa jag med ett leende.
"Ja, men nu orkar jag inte mer. Jag vill bara dö", säger den äldre mannen i sängen.
Han ligger med slangar ur båda njurarna och en urinkateter och jag kommer ihåg honom som en kämpe. Där han ligger så raklång i den sterila sjukhussängen ser jag ett trött ansikte och en kropp som sjunkit ihop.
"Har ditt hjärta också gett upp", frågar jag honom medan jag inombords undrar om han förstår vad jag menar.
"Nej, inte riktigt ännu", suckar han i full förståelse och sänker blicken.
Jag ger honom en hand på den magra axeln och går vidare på min runda.

Lördag morgon har någon satt in frukost till honom och när jag går förbi hans rum i korridoren tittar jag in och ser hur hans blick är fjärran från smörgåsen på tallriken.
Han ser mest plågad ut och hans ögon utstrålar total mättnad, både över mat och över livet. I fjärran hör jag barn sjunga julsånger på radion och vi ler mot varandra.
"Vill du ha maten", undrar jag när jag satt mig på sängkanten.
"Nej", säger han.
"Då tar jag ut den", säger jag och sänker hans huvudgärde på sängen.

Jag förstår att han sagt nej tack till livet och ja tack till det vi inte kan vara säkra på. Tröttheten över livet överstiger rädslan över det ovissa. Det vi alla förr eller senare måste möta och som vi kan ha synpunkter på men inte vet något om. Jag har sett det så många gånger när jag arbetade på Hospis, denna beslutsamhet och ron över att livet nu tar slut. I den stunden kan man som vårdare bara vara nära och visa att allt är ok som det är och att jag är här som stöd när patienten sörjer livet som inte längre är det primära.

Han faller längre och längre in i sömnen som tar honom mellan vaket tillstånd och medvetslöshet men fortfarande hör han när någon kommer in i rummet och ibland sätter jag mig och pratar lite.
"Du er snill", säger han en gång.
"Det er du å", säger jag med ett leende och förstår att han innerligt menar det.

Mina kollegors egen dödsångest börjar göra sig hörd och de pratar om smärtpumpar och venfloner. Jag slår bakut och säger att det är inget fel på mannen, han håller bara på att dö. Äntligen, efter mycket om och men går jourläkaren med på att ge den gamle mannen lite lugnande så han slipper den motoriska oron som är så vanlig i den fasen av livet.

Jag stryker honom över pannan och lutar mig ner mot honom:
"Det är ok nu. Du kan somna nu" viskar jag och trettio minuter senare tar han sitt sista andetag och far iväg mot nya äventyr.

Av Birgitta Stiefler 22 dec 2008 19:32