Vi riktiga män blir allt fler

Ursäkta halloj, jag känner mig fan diskriminerad.

Men intet utan att nästan riskera att bli håglöst van. Jag skriver "nästan", för efter att ha läst Lisa Magnussons artikel eller kalla det hellre för generaliserande smörja på Aftonbladet "Pappor, ni måste bry er om barnen från början" känner jag mig manad att skriva av mig några meningar.

Jag är ett barn av den generation som ständigt fått höra hur dåliga pappor är som inte ställer upp för sina barn. Som får axla håll i er, en tungvrickarmening på g tidigare generationers fäders frånvaro från hemsysslor och kvalitetstid med barnen, ett historiskt faktum som ständigt understryks av media, föreläsningar på skolor och som gärna ältas av bitska, ja, vi kan kalla dem för feminister, även om tungan kittlar på ordet "fruntimmer" tillåt mig att få försöka provocera om vilka jävla män vi män har varit och fortfarande är.

Intressant noterbart är att vi förekommer i kategoriseringar och generaliseringar, i gruppen "män", i "patriarkat", i "mansgrisar" och "svin", rent av. Allt för att vi män, eller så många av oss som möjligt åtminstone, ska identifiera oss bort från dessa kategoriseringar och bli, tja, "riktiga män" brukar vara eftersträvsamt. Vi vet vid det här laget vad det innebär; att vara hemma med barnen, ställa upp lika mycket i hushållet, torka efter vovvens bajs, vara en god värd vid middagsbjudningarna, snällt lyssna på våra visa partners och deras goda omdömen. Och i övrigt mest hålla oss i bakgrunden. Lite något som kvinnorna var då, ska vi bli kärringar nu. Eller vara en toffel till man, eller kalla er vad ni vill. Rätta mig om jag har fel?

Inte ni. Utan ni - vad säger ni män?

Fortfarande läser jag artiklar om män som inte är riktiga män. Men ingenstans läser jag artiklarna om männen som stannar hemma med sina barn, som jobbar och försörjer, som sörjer för och uppfostrar, som tar hand om sin familj.

Nej, förvisso, det är sant. Inte heller tillräckligt representativt om mödrarna som tar detsamma av ett helsikes till ansvar. Men å andra sidan, än en gång, hör vi ofta om männen som sviker, men däremot aldrig om mammorna som sviker. Den tankebilden är svår att sonas med - mammorna som sviker, trots att även de finns. Hur går det ihop när det oftast är de som tar hand/har vårdnanden om sina barn? Ingen talar om fördomarna som männen möts av i vårdnadstvister, ingen talar om orättvisorna i de politiska förordningarna, ja, rent av de rena diskrimineringarna på toppolitisk nivå, ta bara de lagstadgade direktiv som säger att det är mamman som avgör om hon vill dela med sig av barnbidraget med mannen, även om de har gemensam vårdnad, eller är separerade, och även om det rent av skulle vara så att han stannade hemma och med barnet/barnen och hon jobbade eller pluggade. Alltså en lag som diskriminerar på inget annat än könsbaserat basis.

Ingen talar om makten mammorna har om vårdnaden vid separationer, eller ännu hellre om männens maktlöshet i dessa frågor. Som många gånger gör det lättare för män att lämna över ansvaret att ta hand om barnet till modern än att själv vara närvarande. Ja, inte fan har vi män särskilt lätt att ta upp dessa diskussioner heller, ska erkännas.

Men faktum kvarstår att vi män blir ständigt kategoriserade, och diskriminerade. Om vi överhuvudtaget ska tala om verklig jämlikhet måste också fädrar betraktas fullt ut som en likvärdig förälder i den roll mamman som oftast automatiskt tilldelas. Ha samma politiska liksom, ja, kultursociala möljigheter, vill jag kalla det för när jag syftar på en attitydsförändring när det gäller de generaliserande fördomarna om mammors liksom pappors olika föräldraroller. Och ja, också ge papporna en chans att avlasta mammorna från de ibland orimliga förväntningar som många gånger tilldelas mammans förväntade roll.

Vi pappor som finns till för våra barn finns visst det, och vi gör det inte för att främja oss från fördomsfulla kategoriseringar. En far som "ställer upp" av den anledningen, för att inordna sig i en förväntad roll, gör det av fel anledning, och är i mina ögon sätt ofta en prakttoffel.

En riktig man, för att använda mig av ett beprövat knep, finns till för våra barn av egen vilja och tar vårt lustfyllda och utmanande ansvar som vilken bra förälder som helst.

Vi är många. Och blir allt fler.

Trots omständigheterna.

Av Marius Alkhatib 10 nov 2008 07:30