sourze.se

Gammeldansk i Gdansk

Min tanke var och är att det skulle vara bekvämt och ett mer påtagligt sätt att resa genom att ha bil. Man kan då följa sina impulser och bara åka.

Jag måste nog säga att den lilla bit av paranoia jag bär på, som kanske är en relativt stor bit i ett relativt hänseende, får en viss näring av dessa saker och ting, dessa hinder, som ett efter ett har lagt sig i min väg för den relativt enkla sak att åka ned hit till Rzeczpospolita Polska.

Nu föregås ju denna historia av nämnda saker o ting, men själva ögonblicket: I SJÄLVA ÖGONBLICKET, då jag med färjan anlöper hamnen och förundras över Gdyniahamnens bistra skönhet denna mulna höstkväll, och käckt tänker på min första trevande polska "jestem wreszcie tutaj"jag är äntligen här får jag ett SMS från min värdinna om att grannen som ska ge mig nycklarna inte är hemma och att föräldrarna, som har det andra paret nycklar, är på fest...

Well, världen går inte under, det är sant, men låt oss ta det från början för klarhetens skull. Med all sannolikhet kommer ni även förstå hur man INTE ska gå till tillväga, eftersom det tydligtvis är min bittra uppgift i livet att föregå med dåligt exempel.

Jag arbetade som en liten översättargnu under juli och till slut infann sig det omedelbara behovet av att införskaffa bil, dels för semesterresan ned till Öland, dels för denna resa under hösten. Min tanke var och är att det skulle vara bekvämt och ett mer påtagligt sätt att resa genom att ha bil. Man kan då följa sina impulser och bara åka. Man kan svänga in på småvägar och kolla in grejor om man får lust.

Vi talar Road trip-romantik.
Vi talar om mig och Jack Kerouac.
Freedom.
Wolność.

Nå, man tittar på Blocket och där finns en hel del bilar till olika priser och för en tekniskt handikappad humanist som jag är det svårt att välja, det finns många val och alla är de "pärlor" som nu ska säljas. Helt enkelt de bästa bilarna i världen, alla kategorier!

Den sista bilen jag köpte, en Volvo 240, började dock kosta en hel del i slutändan, och jag gav bort den till en kompis efter en hel del reparationer, så jag tänkte nu att man kanske skulle anlita lite expertis som t.ex. vet vad dessa mystiska detaljer i bilens inre ens är, vad de kostar och om patienten behöver kirurgiska ingrepp eller ej.

Här ingrep min rådiga moder plötsligt och ringde upp mig "Mr X har en bra bil, köp den". Mr X är då son till mina föräldrars vänner och har en bilfirma i Stockholm.
Det lät ju bra, för då tänkte jag ju att man fick en viss expertis på kuppen, vän till familjen å allt, så jag ringde och berättade lite kort om mina tidigare bilbesvär och att jag behövde en funktionell bil för min förestående höstresa, och det var ju hur enkelt som helst. Det var bara att hämta den, en bra bil å allt. Brum-brum. Vroom!

Nu är ju inte alla lika blåögda som jag, trots att jag är grönögd, och min vän Martin blåögd, haha som liftade från Stockholm till Uppsala med mig, gjorde genast ett påpekande om att det ju hade suttit en företagsdekal på motorhuven. Observant. "Hmm", tänkte jag och funderingarna kring detta andra mystiska faktum med att bilen inte var besiktigad började tränga sig på. Jag försköt dock tankarna och tänkte att det säkert var lugnt, Mr X hade ju nämligen sagt att det var en bra bil. Vän till familjen och allt.

Strax innan avfärd, stressad som vanligt med alla jobbleveranser och typ ett av världens svåraste/jobbigaste yrken, så blir det där bilpipet som dykt upp aningen påträngande och vi blir helt sonika stående på motorvägen, men motorn kopplades ur som tur var. Ja, det är korrekt att jag nog skulle ha hällt i olja, men eftersom jag hällde i en hel flaska en månad tidigare, och eftersom jag gör en rad korkade antaganden om bilens förträfflighet, vän till familjen och så, så sitter jag där, djupt bekymrad över min egen idioti och med farhågor om att motorn har skurit och att jag plötsligt framstår som 11 000 kronor cirka två och en halv veckas arbete fattigare och nu även helt utan plan, eftersom bilen var ganska central i det hela. Som världens skönaste prick över i:et lyckas just då i dessa ängsliga funderingar min tvåårige son Kiljan, som har hoppat fram i mitt knä, slita loss signalhornets platta. Han är trots allt son till en stor humanist och tydligen sin far upp i dagen.

Räddningen anlände dock och bilen fick bada i olja. Min rådige moder ingriper igen och ringer en verkstad med de ungefärliga orden "min son är totalt imbecill vad det gäller bilar och ska just åka till Polen och Ukraina". Det är ungefär som att sätta in en annons: blås mig, please, jag ber er.

Jag lämnar in bilen och det känns ju korrekt eftersom vi ska resa i 3 månader och det är lika bra att få det gjort. Ansvarsfullt, käre Ambjörn. Vuxenpoängen rasslar in.

Vad som inte är lika bra är reparationskostnaden på 11 800 kr. Den kostnaden känns, en och en halv månad efter inköpet på 11 000 kr, lite småjobbig. Jag är inte rik, även om jag gärna inbillar mig det alltför ofta. Nåväl, det är bara ytterligare en klantskalleavgift, tänker jag, en av dessa oändliga sådana jag dras med till följd av mitt frånvarande drömmande. Det är förresten ett tämligen dyrt och bortglömt handikapp det där drömmandet. Drömmare borde få ett större erkännande av sina problem och skattelättnader, tycker jag. Ska bilda ett drömmarparti en vacker dag. "Drömpartiet". Ni hör ju själva vilken strålande idé det är. Rösta på mig och dröm på, kära ni, med skattelättnader dessutom.

Vi har i alla fall bråttom att komma iväg. Laga och serva bilen då.
Perkelä. Блядь! Kurwa!

Så sker.

På något vis harreparatörerna dock slitit av antennen och vattenpumpen funkar inte. Den verkade funka bra tidigare, men, men...
De fixas till det och jag åker till bilprovningen denna höstfredag.
På väg?

Står där smått nervös och hoppar... för det är ju viktigt att den funkar, så vi kommer iväg, och det har ändå kostat en hel del att laga den. Vi vill dessutom vääärkligen åka nu. Jag anar dock att det ska vara något problem, vilket är helt korrekt:
Rostiga bromsrör, skadad bromsslang och fel på signallyktorna.
Hmm. Ingick inte det i priset? Eller bortsåg de från det, eftersom jag då kanske skulle bli tveksammare till kostnaden? Bilmekanikerparanojan är total.

Bromsrör? Pyttsan. Det lät ju enkelt och billigt tyckte jag, men det var jag ganska ensam om tydligen, eftersom det stora arbetet kostade 4250 kronor.
Jaha... Man har inte så mycket val när man är på väg och just har lagat den för multum.
Laga biljäveln då!
Vi är nu uppe i inalles 27000, och vinterdäcken är naturligtvis helt nedslitna. Polska och ukrainska vägar är inte bäst i världen direkt och efter en föregående bilfärd till Ryssland med sommardäck när vintern smällde till och Fader Frost kom farande över nejden med stora niosvansade sibiriska köldpiskan kan det vara bra att vara på den säkra sidan...
31 000 kronor totalt, kanske då? Det kostar att ha bil. Tredubblad kostnad på två månaders tid.

Den går till slut igenom besiktningen, trots att verkstaden tydligen inte har fixat signallyktorna som den har tagit betalt för, men det är ju en mindre detalj och vi kommer undan med det.
Men, vafan, bara vi kommer iväg... Vi packar bilen och åker söderut. Äntligen.

Vid Norrköping börjar något bullra när man kör låga varv. Vad är nu detta då? Jag har just tömt mitt konto på att fixa biljäveln! Kan något bara vara lugn och fint ett tag? Well, den funkar i alla fall och vi anländer till Kverresta i Skåne där vi ska övernatta. Jag måste dock fixa bilen snabbt för färjan går dagen efter och jag vill inte direkt äntra Polen med buller och bang. Diskretion är bättre på resande fot.
En skyddsplatta har visst dock bara lossnat nedtill. Lämnar in den till en redig skånegubbe som tar 150 kr för att åtgärda det. Förmodligen slet han bara loss den. Hans kommentar var dock bäst. "Det är ett under att bilen gick genom besiktningen, det lär inte hända igen, för den är helt genomrostad" översatt från grov skånska. Glädje. Yihoo.

Så när jag nu anlöper hamnen och bara vill komma fram och ta en stilla segersup i godan ro och får meddelandet om att jag inte kan komma in... ja, man blir inte direkt förvånad. Händelseutvecklingar har sin egen logik. Framgång föder framgång och motgång föder motgång, inte sant? Skitsamma. Jag åker till adressen ulica Stajenna 5, som är relativt enkel att hitta mitt i Gdansk. Hotell? Mjae. tolvhundra kronor känns inte korrekt, utan magsårsaktigt mycket, och inte heller 350 kronor på vandrarhem. Jag sover i bilen tänker jag och öppnar en miniflaska gammeldansk.
Gott.
Gammeldansk i Gdansk.
Språkhumor på hög nivå.

Allt är egentligen strunt samma. Jag är här och små detaljer och kostnader är en sak man helst inte bör låt bekomma en. Så jag sitter i bilen i några timmar och roar mig gott med mig själv och dyra SMS, eftersom jag naturligtvis har en operatörslåst telefon. Ännu en kostsam detalj jag glömde åtgärda. Jag behöver nog en personlig assistent. Ska ta upp det med Drömpartiet i framtiden. Alla drömmare ska ha personliga assistenter, skattelättnader och daglig massage i olika former också förresten. Det läste jag nämligen en gång om taktil terapi som användes för autister att det funkade bra, och drömmare är bara en lättare grad av autister som samhället behöver ge kontakt med verkligheten så att de blir goda medborgare.

I slutändan tar jag i alla fall en taxi kl. 01 till min polska vännina Gosjas föräldrar, som har kommit hem efter sin lördagssoaré med vänner, och jag får nycklarna, kommer in i lägenheten och somnar kl. 03.
Dagen började kl. 04.30 den 18 september med bilfärd till Karlskrona och färjan och nu kl. 03.00 söndagen den 19 september är den äntligen över. Pust.

Banne mig. Jag är faktiskt här och detta är mer än att bara vara här för mig, för det är ett skede i min underbara livsplan som går i lås. Bilkostnader? Pyttsan. Vem bryr sig? Allt ordnar sig i det långa loppet.


Om författaren

Författare:
Ambjörn Madegård

Om artikeln

Publicerad: 22 okt 2008 17:24

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: