Mitt hjärta blev blågult - till slut

Jag går över Årstabron. Ser skogen, som möter Globen vid horisonten. Vattnet! Vackra, vackra Tantolunden. Och solen liksom blickar ner, ibland, mellan molnen. Men sen kommer regnet. Typiskt Sverige. Och jag har gnällt på det här landet, i alla år. Typiskt svenskt.

Men nu känner jag det. Som en rysning längs ryggraden, som stannar kvar, i maggropen, i hjärtat. Mitt i regnet, kommer uppenbarelsen för någon som alltid velat fly. Jag är så jävla stolt över att få vara svensk. Så stolt över mitt Sverige.

/Mitt land är mitt land, bara mitt./

Det har ingenting med fotbolls-EM att göra. Även om vi kommer vidare från gruppen vet alla att vi åker ut i kvarten. Som alltid. Men jag sitter ändå där, med blågul flagga, och skriker. Gnäller, för jag är ju svensk, och viftar, EM efter EM, VM efter VM.

Och jag har ju alltid velat fly, ni vet. Jag är en drömmare. Tror liksom alltid att gräset ska vara grönare på andra sidan. Kände att jag inte hörde hemma, hemma. Det är nog den värsta känslan, för övrigt. Flyttade till London i ren panik. Flyttade hem, ett halvår senare, och började planera en Asien-tripp på en gång, vilket resulterade i en månads Thailandsemester. Sverige var inget land som gav mig något. På hemmaplan fanns inget att hämta. Kanske bättre fly än illa fäkta. Så naivt.

Visst finns det saker att klaga på, ingen stat är perfekt, eller den andra lik. Gnäll vidare, och slå nävar i bordet, överallt. Snälla. Vårat Sverige kan bli ännu bättre. Vi sitter inte fast, varken i någon diktatur eller kd-"det är fortfarande 90-tal"-politik. Vi vill framåt. Men istället för att skaka på huvudet åt allt det här, blir jag nu varm, stolt och trygg när jag hör er. När jag läser era artiklar. Jag blir arg, och jag blir glad. Precis som det ska vara.

Nu sitter jag här, och misstolka mig inte nu, men jag vill fortfarande bort. Sverige känns allt som oftast för litet, för en 20-årig själ som snart exploderar. Läs; håller på att bli vuxen. Jag vill studera någon annanstans, vad har Stockholms Universitet egentligen att sätta emot University of California? Det hör ni ju. Men nu känner jag ett annat lugn. Att Sverige känns tryggt, och Sverige är hemma. Stockholm ligger mig närmast hjärtat. Norrland är bland det vackraste jag vet. Och i min pojkväns nya lägenhet, i Gustavsberg, vill jag bo. Men först U.S.A. Stolt svensk, kan man vara även där. Vet jag nu.

Så mitt hjärta blev blågult, tillslut.

/Mitt land är ditt land. Allt är fritt./

Av Anneli Bergqvist 18 jun 2008 15:39