Jag träffade flickan som jobbade i Paris

För bara några veckor sen var den här flickan på Söder. Det var helg och det var hemmafest och jag råkade vara där. Vi pratade kort om min lillasyster, som också bor i Paris, om hur hon hade det, om hennes nya pojkvän. Jag frågade henne ganska mycket. Själv hade jag inte lyckats få tag i Chris på ett tag. Vissa saker slog mig, hursomhelst, med den här flickan. Jag reagerade på att hon såg just väldigt parisisk ut. Hon hade mörka kläder och blont hår och log mest hela tiden.

Och jag har ingen bra förklaring till varför det smärtar som det gör. Jag gråter på jobbet, jag gråter på bussen, jag gråter i soffan när jag äter. Det kommer från överallt och ingenstans. Känslan väller upp i mig inifrån och insikten om hennes död är alltför påtaglig. Jag kan inte sova. Jag ringer Svenska Kyrkan i Paris och når min förtvivlade lillasyster och hennes tårar pressar mina till sin rand igen. Jag ringer hennes vän och försöker förgäves trösta. Jag ringer min mamma som är på Kreta för att fira sin 50-årsdag och vi gråter tillsammans och vi är i samma land, i samma kropp, i samma hjärta.

Jag vet inte varför det gör så ont. Det är så vidrigt. Det är så vidrigt, att hon kan gå från levande till död utan någon logisk förklaring, utan anledning, utan vett. Utan reson försvinner hon för att aldrig mer komma hem. Och vi känner med hennes mamma, vi känner med hennes mormor, hennes pappa, hela hennes släkt och alla hennes vänner. Vi känner med varenda en av de underbara flickorna som var i Paris med henne. Jag vill samla all deras smärta och göra den till min, stoppa den i mörka skrymslen i undangömda vrår och hålla om dem, känna deras hjärtan och säga att allt kommer ordna sig - ingenting blir sig likt och allting kommer ordna sig. Det gör så ont och jag beklagar sorgen från djupet av mitt hjärta Och jag håller henne i min själ. Precis innanför huden ler och skrattar hon fortfarande. Hon är parisisk och lycklig tills man orkar ta in, minns och försöker acceptera.

Jag är så ledsen. Jag vet inte vad mer jag kan säga. Det gör så fruktansvärt ont och jag är så ledsen för er skull. Jag önskar jag kunde uttrycka mig bättre.

Av Cim Efraimsson 23 apr 2008 22:42